Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Gustav Eriksson i Rydboholm. Till 400-årsminnet av Gustav Vasas befrielseverk. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV ERIKSSON I RYDBOHOLM 475
var möjlig. Kristina Gyllenstierna var ju Kristians fånge och
bortfördes snart till Danmark; dit hämtades även hennes söner,
av vilka den äldre Nils som ett ännu blott sjuårigt barn på
våren 1520 varit i Polen med Sten Stures kansler Peder
Sunnanväder men efter den polska beskickningens misslyckande av sin
följeslagare herr Peder sänts hem till Sverige och därigenom råkat
i konung Kristians våld. Under dessa omständigheter var Gustav
Eriksson, han och ingen annan, Sturefamiljens naturlige
företrädare i Sverige. Av fru Kristinas och hennes barns vuxna
manliga släktingar hade nämligen han ensam — åtminstone om
man frånräknar Kristinas kusin Karl Eriksson Gyllenstierna,
som möjligen uppnått 20-årsåldern men om vilken man icke
vet, huruvida han denna tid vistades i landet — överlevt blod’
badet. Redan i följd härav var han alltså helt enkelt så gott
som självskriven för hövdingens roll i upproret.
Han var det även av ett annat på börden grundat skäl. Av
hela den förnämligare adeln var han nämligen till en början och en
avsevärd tid bortåt den ende, som inträtt i upprorsrörelsens led.
Under befrielsekrigets första halvår var han en ensam man i den
meningen, att ingen ståndsbroder — jag bortser då från
låg-frälset — ställde sig vid hans sida. Om man undantager
omyndiga barn, hade nästan alla hans manliga fränder fallit för
bödelsyxan: inte blott fadern och svågern utan även
morbröderna Erik och Eskil Gyllenstierna och moderns morbroder Nils
Eskilsson Banér. Man får gå till en med honom så avlägset
befryndad person som Ture Jönsson, vilken en gång varit gift
med hans fars halvsyster, och till dennes söner för att finna
någon i hans släktkrets, som ännu var i livet, och från det hållet
var ju t. v. intet stöd att vänta utan fastmer motsatsen. Och
inte ens de unga män, som med honom bortförts som gisslan
till Danmark 1518 och som alltså av gemensamma bittra minnen
borde ha känt sig manade att bistå olycksbrodern, ställde sig
på hans sida. Om tre av de fyra vet man tvärtom, att de
kämpat mot honom under befrielsekrigets första år. Det gäller
om Lars Siggesson Sparre, som i april 1521 å Kristians vägnar
sökte dämpa upproret i Småland, det gäller även om hans broder
Örjan Siggesson och om Olof Ryning, som båda deltogo och
kanske också stupade i striden mot befrielsehären på sommaren
s. å. Många andra unga adelsmän biträdde Kristians regering
i Stockholm vid huvudstadens försvar eller fylkade sig kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
