- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Elfte årgången. 1921 /
487

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På båda sidor spelades det ut en rik skatt av
jakterfarenheter, tolkade med all den intima lokalkännedom, den logiska
skärpa och konstruktiva fantasi, som kräves för att lösa ett drevs
eller en spårnings fängslande problem. Det var hela kapitel ur
ortens äldre och nyare jaktkrönika som rullades upp, men det
var en kanske mer än lovligt tendentiös historieskrivning. I
själva verket fanns det nämligen ännu ett myrdrag, som ledde
in i av älgarna omtyckta marker utmed sockengränsen. Det
kunde knappast råda något tvivel om att vår älg tagit denna
väg, men en sådan eventualitet var det ej nu opportunt att ens
andas om, ty båda parternas mål var naturligtvis att ostört få
fortsätta förföljandet där. Anekdoterna, som växlade som repliker,
blevo till slut advokatoriskt tillspetsade. Min kamrat erinrade
om ett fall, då en mer än vanligt hetsad älg från
grannsocknen gått ända ut på slätten vid vår kyrka och blivit sedd av
skolbarnen. Hela älglaget hade kommit på fötter, men en annan
skytt, som varit klipskare, hade cyklat älgen i förväg till ett
beprövat pass och skjutit honom där. Episoden skildrades med
den godmodiga självironi, som efteråt förvandlar motgångarna
i skog och mark till lustigt skämt. Vi skrattade också gott
åt de lurade storjägarna, men berättelsens syftning undgick ej
därför någon. Det pass, där älgen låtit sitt liv, låg alltför djupt
inne i vår socken för att motparten skulle kunna våga sig dit.
Lika klart som vårt argument var, lika verkningslöst blev det
emellertid: det uppvägdes som alla föregående genast med andra
jaktäventyr, som talade väl så tydligt till vår nackdel.

Så hade förhandlingarna råkat in i en återvändsgränd. På
båda sidor hade man bjudit motparten en hedersam reträtt
genom jakthistorier, som kunnat tagas till motiv för att med
bibehållen jägarära uppge anspråken, men de hade passerat
förbi som endast roande eller lärorika anekdoter. Ingen ville
ge vika. Det återstod blott att finna en lösning, avpassad efter
den klarnande situationen.

»Vi lär inte få se mycket av älgen någon av oss, om vi sitter
här och berättar».

»Nej», avgjorde den gamle, »det är bäst vi går och ser efter,
vart han tagit vägen».

Den äldre hunden tog spåret, valpen följde ivrigt och en
dagslång spårning började.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1921/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free