Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En modern svensk antologi. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stark subjektivitet. De ord varmed, han i företalet antyder sin
litterära principuppfattning, synas dölja något av en känsla
närbesläktad med det bekanta »Qui s’excuse s’accuse». »Att göra litterär
rättvisa åt alla riktningar, även åt dem som stå mitt eget känsloliv
mera främmande,» yttrar han, »har varit min självklara uppgift och
föresats. Men», tillägger han omedelbart, »jag har naturligtvis aldrig
ett ögonblick inbillat mig, att jag skulle nått en i alla avseenden
tillfredsställande lösning av ett så svårt problem.» Det gäller då helt
naturligt i främsta rummet att fastställa, vilken litterär riktning han
starkast sympatiserar med och vilket program han anser som det
mest efterföljansvärda. Härom behöver man ej heller ens ett
ögonblick stanna i tvekan; redan en flyktig överblick av hans arbete
visar oss, att han i allt väsentligt är en typisk anhängare av den
litterära naturalismen. Hans sätt att karaktärisera
verklighetsskildringens uppgift och syftemål visar, att han här berör ett
område, på vilket han i ordets egentligaste mening känner sig hemmastadd,
och det är med en otvetydig förargelse som han konstaterar, att den
litterära kritiken numera ej sällan behandlar den osmyckade
naturalismens alster »på ett något högdraget sätt». Själv erkänner han sig
i gengäld sakna sinne för »det enbart artistiska, fantasiskapelser utan
djupare underliggande erfarenhet, inre eller yttre.» Om man nu vill
draga konsekvenserna av dessa principuttalanden, kommer man ungefär
till en slutsats, som ett närmare studium av den Steffenska antologien
också i allt väsentligt bekräftar: utgivaren är i själva verket en av
de sista trogna i det gamla 80-talets glesnade leder, och hans arbete
är ingenting annat än den moderna litteraturen sedd i belysning av
det program, som för trettio år sedan framfördes av dåtidens unga
och kamplystna litterära opponenter.
Det kan vara värt att fasthålla denna synpunkt, ty först
därigenom kan man få förklaring på åtskilliga detaljer i Steffens arbete,
som eljest förefalla alldeles obegripliga. Främst kommer härvidlag
i fråga författarurvalet. Att i en antologi över modern svensk
litteratur medtaga författare av så oomtvistlig obetydlighet som Hugo
Öberg och Henning von Melsted måste under alla omständigheter
anses som en fullständig överflödsgärning; visserligen har Levertin
en gång i en recension påstått att den sistnämnde kan betraktas
som den mest idérika och mångsidiga begåvningen bland den yngre
generationens berättare, men ett dylikt uttryck torde få anses mera
betecknande för Levertins beskedlighet som kritiker än för Melsteds
förträfflighet som författare. Att ett tiotal sidor offrats på en litterär
nullitet som Ode Balten måste likaledes anses oförklarligt; detsamma
gäller även om Richard Vallner, vilkens alstring bär prägeln av en
så intensiv tråkighet att även den modigaste kritiker tvekar inför
uppgiften att penetrera den i alla dess detaljer. Men för Steffen ha
alla dessa författare en gemensam och tungt vägande förtjänst: de
skildra den triviala, vardagsgråa verkligheten utan någon hänsyn
till det särdeles misstänkta element som Steffen betecknar med
orden »det enbart artistiska». Verklighetsskildring, hur monoton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
