- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Elfte årgången. 1921 /
530

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

530 DAGENS FRÅGOR

liga sammankomsterna så kristallklart idealistiska, eniga och osjälviska
Washingtonkonferensens innebörd.

Japans ledande män veta fullväl, att de i Washington riskera ett
nytt Shimonoseki. Där berövade en europeisk stormaktskombination
år 1895 Japan en dryg del av segerns frukter i dess krig mot Kina;
för Ryssland och Tyskland kom sedermera vedergällningen i tur och
ordning vid Port Arthur 1904 och vid Tsingtau 1914. I Washington
tror nog ej heller någon med japansk folkpsykologi förtrogen
statsman, att ett återupprepande år 1921 av erfarenheter från Shimonoseki
skulle plötsligt förvandla japanerna till ett folk av idealistiskt passiva
tolstojaner, som ivrigt vända andra kinden till efter den nya
kindpusten. Mordet på japanske konseljpresidenten Härå måste ha sagt
både Japans konferensombud och deras amerikanska kolleger, att
man vid Stilla-havsproblemets behandling på konferensen måste räkna
även med den folkstämning i Japan, som i den gärningen kom till
uttryck. När detta skrives, har man emellertid i Washington i fråga
om Stilla-havs-frågorna inför offentligheten blott kommit till själva
spelöppningen, kinesiske ambassadören Alfred Tzes framförande av
Kinas allmänna önskemål, sådana den nordkinesiska regeringen
formulerat dem. Innan man med säkerhet vet något om Amerikas,
Englands och Japans ställningstagande i detalj till detta rätt
mångtydiga program, är det lönlöst att förlora sig i gissningar om blivande
konferensresultat på detta område. För rustningsminskningens
allmänna problem komma dessa resultat, vare sig de bli övervägande
passiva eller negativa, med all säkerhet att få den allra största
betydelse, men den stora nedskrotningsplanens behandlingssätt gjorde
den relativt fri från denna andra sida av konferensens
verksamhet. Och detta har skett i långt högre grad än någon skulle
ha trott bli möjligt, innan Hughes — för att från den amerikanske
politiske skriftställaren Norman Hapgod i »Washington Times» låna
ett målande uttryck — »satte in en upper ent under hakan på sin
fruktansvärde motståndare, den hemliga diplomatien alias den
traditionella .statskonsten». Boxartermen torde i detta sammanhang ha sitt
värde även därför att den ger en mitt uppe i all ytlig
pacifisthänförelse välbehövlig erinran om att det är väldiga och i nödfall
hänsynslösa intressen, som mäta sina krafter vid konferensförhandlinaarna
i Washington liksom förut i Paris-Versailles. Varnad av Wilsons
öde, har Hughes synbarligen sökt att åtminstone delvis ersätta de
ännu i Paris allrådande gammaldiplomatiska stridsmetoderna med
något av vad Briand efter konferensens öppningssammanträde,
säkerligen ej med oblandad sympati, beskrev som diplomatie å 1’américaine.
Själv framhärdade Briand i de från förhandlingarna om
Versaillesfreden kända, nästan rituellt stereotypa besvärjelseformerna mot den
tyska militarismens onda ande. Han uppnådde, förefaller det,
därmed endast att övertyga all världen, att Frankrike fortfarande för
egen del nervöst motsätter sig varje rustningsminskning till lands
och för lång tid framåt tänker sig Europas fastland som ett
militärläger runt det med outrotlig misstro betraktade Tyskland. Att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:36:08 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1921/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free