Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Harald Hjärne. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna uppfattning av det mänskliga samhällslivets grundvillkor
har säkert både en historisk och en allmängiltigt filosofisk
utgångspunkt. Om den senare talar Hjärne mer sällan direkt men
ofta indirekt. Den består i medvetandet om den tunna skorpa som
skyddar det organiserade samhället från upplösning, statens
beroende av oavlåtliga ansträngningar för att hävda sig utåt och inåt.
Ej heller i det hänseendet respekterar han de stora minnena, ej
heller därvid är han så till vida en laudator temporis acti, det
förflutnas lovprisare, att han tilltror »storhetstidens» svenska folk
någon övermänsklig förmåga av självuppoffring; också »dessa
lysande exempel upplösas i en kedja av mödosamt övervunnen
tvekan och motsträvighet, av påtvungna bördor, som burits med
suckan». Därför ser han det också som en förutsättning för alla
samhälleliga framsteg, all höjning och lyftning i samhällsarbetet, att
en överklass finns, beredd att därvid såväl själv gå i spetsen som
övertala, övertyga och i nödfall tvinga de motspänstiga eller
liknöjda att fullgöra sin andel i det gemensamma värvet. Ett utflöde
av denna tankegång under de mest utpräglade förutsättningar var
hans uppfattning av det ryska problemet: att t. o. m. en så
samhällsfientlig och genomfördärvad statsorganisation som
tsardömets ämbetsvälde var det enda som stod mellan Ryssland och
anarkien.
Men tankegången är som sagt också och kanske ännu mer
historiskt betingad. Den utgör den statstanke som man i
allmänhet och även Hjärne i tidigare skrifter kallat germansk och som
i många former kom till uttryck exempelvis i det svenska
Vasakonungadömet: rätten och staten som alla medborgares samfällda
uppgift, skapad och upprätthållen genom deras oavbrutna
viljeakter. Om det »germanska» i denna tanke förefaller Hjärne, att
döma av hans sista skrifter, ha fått vissa tvivel, men om dess
betydelse i vår 1500- och 1600-talshistoria har han veterligen aldrig
tvivlat. Alla statsuppgifter voro samfällda plikter, icke minst
riksdagsmannaskapets börda, som ej mer än skatte- eller
försvarsbördorna avsåg att tjäna enskilda maktintressen eller var eftersökt
av sina utövare. Arvkonungadömet skilde sig från andra
samhällets lemmar endast genom plikten att leda statens verksamhet; det
var »den utkorade ättens samfällda plikt att under ansvar inför
folket, organiserat efter dess medlemmars olika statsuppgifter,
och under samverkan med folket hävda det grundlagda verket
intill sin förmågas yttersta gränser». Detta var vad Gustav Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
