Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Harald Hjärne. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamentarikerna i de femhundrades råd lyckades sätta sådan skräck i den i
sessionssalen inträngande hjälten Bonaparte, att »han fick ondt i
magen och kräktes och måste bäras ut». Oemotståndligt är också
hans referat av Strindbergs Vasadramer: »Den egentlige, ständigt
återkommande hjälten är den dåraktige ynglingen, som icke vet
vad han vill och därför verkar mer eller mindre på förfall»; »till
slut förhärligas samma ideal i — Gustav Adolf, som
oförhappandes kastar sig in i en oresonlig fejd, omvänder sig till tvivel på
sin egen sak och far hem från alltsammans, men på vägen råkar
ut för en olyckshändelse vid Lützen.» För en kollega i Andra
Kammaren, som klagade över nervositet när han skulle tala, berättade
Hjärne om Sokrates’ fråga till Alkibiades, när denne gav uttryck
åt samma ängslan i fråga om uppträdande i folkförsamlingen:
»Blir Du nervös av att tala vid Din skräddare?» När Alkibiades
besvarade detta nekande och likaså med skomakaren, snickaren
o. s. v., frågade Sokrates, varför han då behövde bli ängslig inför
alla skräddare, skomakare och snickare tillsammans. Vorden
statsråd påminde den förutvarande kammarkamraten några år efteråt
Hjärne om detta samtal, i sammanhang med ett ministeriellt
uppträdande i Första Kammaren, dit Hjärne då överflyttats, men fick
det tjuvpojksaktiga svaret: »Nej, ser Du, det gällde bara Andra
Kammaren!»
Utan tvivel har Hjärnes respektlöshet i förening med en annan
egenskap ibland givit föreställningen om den morallöse cynikern,
som fröjdas enbart åt framgången, oavsett de medel varmed den
nås, fastän denna uppfattning är ungefär lika träffande som den
på vars grund Sokrates fick tömma giftbägaren. Hjärne hade
nämligen en mycket manlig och mycket svensk skygghet för att föra
sina känslor till torgs, för att taga vackra och ädla ord i munnen;
och då han å andra sidan aldrig tvekade att saftigt skildra de mest
skrupelfria diplomatiska ränkspel, så kan man möjligen förstå
uppfattningen om honom som ungdomens förförare. Jag minns
ännu i dag särskilt tydligt en intelligent stundentskas indignation
över den bravur, varmed Hjärne för ett tjugutal år sedan
skildrade det spel som Canning (liksom Olof Högbergs gestalt Mikael
Loth »emot fähundar en svår fähund») bedrev i de grekiska och
sydamerikanska frihetskrigen emot Metternich och Alexander I;
det föreföll henne som ett förhärligande av lögnen och
ohederligheten.
Tvärtom var Hjärne en ungdomens fostrare som få och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
