Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ryska bidrag till världskrigets förhistoria. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 VERNER SÖDERBERG
anser skulle betyda en allvarlig fara för freden och att
Tyskland därför ej behövde hysa det ringaste misstroende till
Ryssland eller Frankrike». Andra dokument i samlingen visa ju,
att just en sådan, erkänt med allvarlig krigsrisk förbunden,
strävan under de närmast följande åren kännetecknade såväl den
ryska som i all synnerhet den franska diplomatien.
Till en början lade man an på Italien i syfte att faktiskt, om
än ej formellt., vinna det över på ententesidan. I en rysk depesch
från Rom av 22/e 1909 omtalas, alt det på förhand varit
överenskommet, att politik ej skulle beröras vid monarkmötet i
Bajae, men att konung Edward likväl i samtal med Viktor
Emanuel och utrikesministern Tittoni bragt på tal »Italiens
hållning i händelse av ett engelskt-tyskt krig». Tittoni hade
för franske ambassadören Barrére gifvit uttryck åt sin förvåning
över att »konung Edward talat om sannolikheten av en snar
konflikt emellan England och Tyskland, en sannolikhet, som
Tittoni dittills ansett som en rent teorelisk fråga och som nu
plölsligt framträtt för honom såsom omedelbart förestående».
På hösten samma år följde tsarens möte med Viktor Emanuel
i Racconigi, om vars resultat Isvolski i en rad brev och depescher
meddelar mycket upplysande detaljer. Bl. a. förbereddes då
Italiens ingripande i Tripolis 1911, och ryske ambassadören i
Rom kunde 25A 1912 belåtet konstatera, att »Italiens beroende
av Frankrike och England har än mer ökats genom dess
fastsättande i Libyen». Redan 24/io 1911 hade han, åberopande
ambassadörerna Barrére och Rodd, uppräknat en del skäl, som
»läto det förefalla England och Frankrike alldeles särskilt
önskvärt att åt sig för eventualiteten av ett krig trygga Italiens
bistånd». Ryssland borde för sin del försöka »att från vår
gräns avlasta en del av de österrikiska krafterna, som eljes
skulle finna användning mot oss», och »det nutida Italien är ej
längre den faktor, vars förblivande i trippelalliansen som
dödvikt för dess bundsförvanter förefaller önskvärt». I
november 1912 framhöll Poincaré för Isvolski, alt för Ryssland och
Frankrike »ögonblicket nu vore kommet att fullt öppet göra sig
underrättade om sina ömsesidiga förbindelser till Italien; Italien
vore kallat att vid nu pågående händelser spela en stor roll,
och denna måste på förhand klargöras».
Orn 1911 års Marockokris innehålla de ryska aktstyckena
föga nytt av större intresse. Emellerlid anför Benckendorff i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
