Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hippokrates och hans tid. Av C. D. Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av sårskadorna mera stereotypa än typiska, stundom fantastiska.
Men att under därpå följande tider en skatt av vetande
samlades, som av skarpa tänkare utan tvivel kunde utvecklas till
vetenskap, är väl känt. Nachmanson påminner om Herodotos’
skildring av »den farande läkaresvennens» Demokedes’ äventyrliga
färder. Alkmaions upptäckt, att hjärnan är själslivets
centralorgan, och hans lära om motsatserna omnämnas. Denna senare
lära om motsatserna är utgångspunkten för Empedokles’ lära
om de fyra elementerna och därigenom den egentliga
grundvalen för humoralpatologin, den ännu i förra seklet rådande läran,
som åter synes komma att uppleva en renässans i den modärna
läran om den inre sekretionen. »Människans kropp innehåller
i sig blod, slem, gul och svart galla. Dessa ämnen äro vad
som utgör hennes kroppsliga natur, av dem betingas såväl
sjukdom som hälsa.» Så börjar 4:de kap. i »Om människans
natur». Allt efter den ena eller andra vätskans övervikt blir
temperamentet sangviniskt, koleriskt, melankoliskt eller flegmatiskt.
Men denna lära är icke hippokratisk. Hippokrates’ föregångare
voro dels »den gamla medicinens» utövare, som rutinmässigt
tillämpade erfarenhetsrön, egna och andras, dels lärde män,
filosofer med djupt vetande, skarpa tänkare men utan djupare
kännedom om den praktiska läkekonstens fordringar och medel. I
dessas följe kommo alla slags svindlare, undergörare, ignoranter.
Hippokratismens uppgift blev nu att taga till vara vad som
kunde vara värdefullt i den gamla folkmedicinens läror och,
utan att förfalla till en själlös rutin, utveckla dem genom
observation och teoretisk förklaring av sjukdomsfenomenet, dock
under oavbruten känning med det levande livet.
Skriften »Om den gamla läkekonsten» kan, om den också icke
står alldeles i samklang med den äkta hippokratismen, dock
anses ge ett uttryck för vad denna egentligen ville och betydde.
Den vänder sig med skärpa mot naturfilosofin. Läkekonsten
skall icke byggas på en hypotes. Tvärtom, man skall med
utgångspunkt i de redan vunna resultaten söka vidare, man skall
bygga på erfarenhet, på realiteter, på iakttagelse, mer icke på
filosofiska teorier. Hippokratismen innebär fordran på kritisk
forskning, och i den framträder skarpt fordran på en bestämd
gräns mellan tro och vetande, på tillit till »våra sinnen, de
sunda fem». Man nöjer sig icke ens mera med att veta »att»,
man vill också veta »varför», första villkoret för vetenskaplig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
