Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katolicismen i våra läroböcker. Av G. Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 G. LJUNGGREN
påvliga bullor angående avlaten använde alltifrån begynnelsen
omväxlande med den tekniska termen för den kyrkligt
reglerade avlaten (indulgentia) andra ord (venia, remissio), vilka
alltid eljest beteckna Guds förlåtande av synden, och gynnade, om
avsiktligt eller oavsiktligt är svårt att bedöma, genom en dylik
vilseledande terminologi i hög grad bland folket den tänken,
att avlat och syndaförlåtelse voro eit och samma. Vidare: att
en sådan förväxling hos den allmänna opinionen förelegat i
stor utsträckning, är historiskt bevisat och av flere orsaker
förklarligt. Slutligen: avlatsinstitutionen måste med nödvändighet
föra till en förytligad uppfattning av synden såsom skuld inför
Gud och därmed äventyra allvaret i ångern och den därmed
sammanhängande syndaförlåtelsen. Kunde den som köpt åt sig
avlat, d. v. s. befrielse frän skärseldsstraff, och därmed hade svart
på vitt på att Gud i detta avseende var honom nådig, kunde
han med skäl vänta alt vid bikten inför prästen bli vägrad
absolution? Ali psykologi talar häremot. Mig veterligen kan
heller ej påvisas några historiska spår av att avlatsköpande
biktbarn blivit vägrade absolution. Än värre blev helt
naturligt saken genorn den läxa uppfattning om boten, som från
1300-talet spelar en viktig roll inom kyrkan, låt vara ej allmänt
företrädd, men ej heller ens av de anseddaste teologer
tillbakavisad annat än såsom »mindre sannolik». Denna uppfattning,
den s. k. attritionismen, gick ut därpå, att för vinnande av
förlåtelse ångern ej behövde gå djupare än till en viss fruktan för
de väntande helvetesstraöen, men ej innehålla en positiv
föresats att börja ett nytt liv; man finge blott ej »sätta en rigel
för» den nåd, som genom absolutionens sakramentala under
skulle inkomma i hjärtat. Detta var enligt Duns Scotus »den
lättare och säkrare vägen»! Därigenom ställdes ej omöjliga
krav på människan, och nåden fick större ära. Man förstår,
att under inverkan av en dylik botteori ångern måste förlora
varje djupare innehåll och syndaförlåtelsen komma att i
betänklig grad knytas vid bikten och absolutionen såsom blott
yttre akter. Det som var förenat med verklig svårighet att
förvärva var ej syndaförlåtelsen inför Gud utan den av kyrkan
saluhållna befrielsen från timliga syndastraff. Att på detta sätt
ånger och bikt ofta kommo att nedsjunka till ett slags appendix
åt avlaten, därpå visa många tecken.
Än mer fördes utvecklingen i denna riktning genom den for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
