Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katolicismen i våra läroböcker. Av G. Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 G. LJUNGGREN
under alla omständigheter synd att handla emot sitt samvete.
Denna evangeliska grundsats har man aldrig uppgivit —
formellt. Men i verkligheten är samvetsprincipen underminerad
och fältet öppet för en alltigenom relativistisk etik, där
ändamålsberäkningar av alla slag spela in. Samvetet blir egentligen
ej mera än en mer eller mindre effektiv broms emot synden, ej
utgångspunkt för ett positivt sedligt handlande. Detta regleras
genom en omsorgsfullt utarbetad och spetsfundigt genomförd
kasuistik, varest besked står att hämta i de mest komplicerade
etiska lägen. Helt naturligt kan ej den enkle lekmannen
anlägga alla de synpunkter, som härvid måste komma i
betraktande. Han behöver det ej heller, lika litet som han i
trosfrågor behöver komma längre än till en s. k. fides implicita eller
en allmän tilltro till kyrkans auktoritet. Hans vägledare i
etiska frågor skall därför vara biktfadern, och intet är
vanligare än att hos de katolska teologerna möta varningar för sådan
falsk självständighet, som ej vill böja sig för själasörjarens råd
och anvisningar. Man skall alltså visserligen ej handla emot
samvetet, men det finns enligt katolska moralteologer ett
vidsträckt gebit, i fråga om vilket samvetet lätt blir »irrande» och
kommer i strid med den av kyrkan uttolkade sedelagen. Och
i sådana fall är det vederbörandes plikt att »nedlägga sitt
samvete», såsom termen lyder, d. v. s. låta alla skrupler fara och
följa biktfadern. Vi förstå att med detta en oerhört farlig
princip har blivit införd i etiken, som gör nästan allting vacklande
och ej har någon fast punkt annat än i den kyrkliga
auktoriteten. Här är den evangeliska tanken på suveräniteten i det
samvete, som blivit bundet vid Guds ord och den genom Jesus
uppenbarade gudomliga rättfärdigheten, så gott som helt
borteliminerad och all verklig självständighet i det sedliga
undergrävd. Det är klart, att på katolsk mark nästan allt hänger på
den anda, i vilken själasörjargärningen utföres. Och att inom
påvekyrkan i olika tider och inom olika riktningar allvaret i
detta stycke mycket växlat, är ju både i sig naturligt och ett
historiskt faktum.
Jesuiterna ha härvid framför allt gjort sig kända såsom
be-främjare av en slappare biktpraxis. D. v. s. vid det ofta mycket
svåra och hos olika författare vitt divergerande avgörandet,
huruvida en synd vore att uppfatta såsom en »dödssynd» (= en
som upphäver nådaståndet) eller en »förlåtlig synd» (= en som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
