Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Staten och arbetslösheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 DAGENS FRÅGOR
produkterna, d. v. s. en del av dessa måste på något sätt sparas.
Ju mera utvecklad tekniken är, desto större bli de nödvändiga
förskotten. Men den del av nationalinkomsten, som kan sparas, måste
bli begränsad, hur samhällsordningen än ser ut, eljes blir den
löpande konsumtionen så inskränkt, att situationen blir ohållbar.
Ökas lönebeloppet inom en del av näringslivet, måste det därför
minskas inom något annat, om ej nationalinkomsten eller sparandet
samtidigt ökas — alldeles som nu i det borgerliga samhället.
När man sålunda för närvarande framför allt framhäver
understödets improduktiva karaktär och vill att staten i stället skall »sätta
den produktiva verksamheten i gång», så glömmer man just de båda
omständigheter, som nyss framhållits. Produktion av sådant, som
konsumenterna ej vilja eller kunna betala produktionskostnaderna
för, är en lika »improduktiv» användning av de ekonomiska
resurserna som understödet, jå, mera »improduktiv», eftersom man
får betala mera för alldeles samma resultat, nämligen
understödjandet av ett visst antal arbetslösa. Det enda som kan motivera den
ökade ekonomiska uppoffring, som nödhjälpsarbetena eller de
subventionerade arbetena utgöra i jämförelse med de rena understöden,
är deras förmenta mindre demoraliserande verkan på den understödde.
Det är den ena saken. Den andra är, att staten som sagt icke
kan trolla fram arbetstillfällen mer än det enskilda näringslivet; tar
den en del medel i anspråk för att på ena eller andra sättet »sätta
produktionen i gång», så blir det desto mindre över för andra delar
av näringslivet, med påföljande nödvändighet att antingen lönerna
där måste ytterligare sänkas eller arbetslösheten ökas. Den mycket
ringa marginal inom vilken staten i normala fall kan påverka
arbetslösheten genom variationer i statsbeställningar o. dyl., kan under
nuvarande förhållanden lämnas ur räkningen. Det skulle föra för långt
att här utveckla under vilka förutsättningar en sådan politik är
möjlig. Den väg, som man nu synes vilja slå in på från olika håll,
nämligen att det allmänna skall använda kolossala summor till att
sätta i gång industrien, är alldeles samma metod, som Munchhausen
använde, när han ville lyfta sig själv i hårpiskan.
Dessa summor måste någonstans tagas, antingen från det kapital,
varmed industrien skall betala sina löner, eller från ett ökat sparande.
Det senare kan under vissa förhållanden åstadkommas genom ökad
beskattning, nämligen om denna medför minskad konsumtion hos de
ytterligare betungade skattedragarne — en förutsättning som väl ej
ens den djärvaste optimist för närvarande vill göra — eller genom
penningvärdets försämring, som framkallar ett tvångssparande hos
alla innehavare av fasta inkomster, något som vi ju redan häft så
angenäma erfarenheter av.
Den kungl, propositionen till årets riksdag angående åtgärder mot
arbetslösheten har gått mycket långt på dessa vägar, och ett resultat
härav, nämligen faran för försämring av penningvärdet, ligger i öppen
dag, eftersom budgeten bringas bokföringsmässigt att gå ihop endast
genom att »tillgripa kassafonden», d. v. s. att konstatera att den ej ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
