Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Avtal och besvikelser på Washingtonkonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 DAGENS FRÅGOR
Frankrike avstod emellertid icke från sina krav på rustningsökning;
till sjöss, utan överflyttade dem i stället till undervattensvapnets
område. Därom höllos vid jultiden på konferensen heta debatter. Från
engelskt håll framfördes genom sjöministern lörd Lee of Fareham
det radikala kravet på fullständigt avskaffande av alla
undervattensbåtar. Med rätt svaga krigshistoriska argument sökte lord Lee
uppvisa, att U-båtarna varken visat sig effektiva vid kustförsvaret eller
som anfallsvapen mot öiiogsfartyg, utan allenast bevisat sin styrka
som förstörelsevapen mot handelsfartyg i det folkrättsstridiga och
från humanitär synpunkt förkastliga s. k. »oinskränkta U-båtskriget».
Mot lord Lees sjökrigshistoriska exempel ställdes emellertid från
sjö-militärt franskt håll andra, och England befanns stå ensamt på
konferensen med sitt yrkande på förbud mot undervattensvapnet som
sådant. Ett dylikt förbud ansågs rätt allmänt skola
företrädesvis-tillmötesgå Englands önskan om tryggade tillförselvägar över haven
och samtidigt försvaga flertalet övriga staters kustförsvarsmöjligheter.
På den stora allmänheten i England och Amerika gjorde emellertid
flera av lord Lees argument ett rätt kraftigt intryck, och frågan om
undervattensvapnets existensberättigande är sannolikt ej avgjord för
all framtid genom det kompakta motstånd det engelska
förbudsförslaget rönte på Washingtonkonferensen. I alla händelser lyckades
lord Lee uppvisa, att det allmänt hörda talet om ineffektiviteten av
varje förbud icke höll streck, i det att enligt engelska fackmäns
utredningar det skulle, om U-båtarna nu slopades och deras
elitbesättningar skingrades, sedan taga kanske tio år att skapa en ny, fullt
tillfredsställande bemannad U-båtsflotta. Med andra ord, mot
U-båts-vapnets avskaffande genom internationella avtal kunde ej anföras det
ofta framställda argumentet, att man vid ett framtida krig genast
skulle kunna trots förbudet improvisera nya U-båtseskadrar. Rätt
stort beaktande förtjänar nog även lord Lees tes, att under
världskriget »the anti-U-boot craft», försvarsmedlen mot U-båtar, utvecklats
hastigare och effektivare än själva undervattensvapnet. Det engelska
förbudskravet vann, som sagt, denna gång ej anklang, trots att det
samtidigt innebar ett anbud om nedskrotande av världens för
ögonblicket starkaste undervattensflotta, men i de smärre stater, där
man-är benägen att nära nog koncentrera hela sitt sjöförsvar på detta
vapen, gör man nog klokt i att hålla i minnet, att England förklarat
sig principiellt intaga den ståndpunkten, att detta vapen helt bör
bannlysas. Det kompakta motståndet på Washingtonkonferensen kan
ej i sägas ha, sedan denna fråga en gång väckts från så inflytelserikt
håll, definitivt avfört den från dagordningen.
Frankrike förde i Washington framgångsrikt det legitima
U-båts-vapnets talan, men det skadade samtidigt sin egen sak genom att
motsätta sig varje begränsning i fråga om respektive staters totala
U-båtstonnage och de enskilda undervattensbåtarnas storlek. Förent»
staterna hade även här föreslagit ett, för övrigt mycket rikligt
tillmätt, maximitonnage (90,000 ton för de största sjömakterna och
sedan-i proportion därtill för de övriga) och Hughes försökte senare en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
