Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Avtal och besvikelser på Washingtonkonferensen - Tysklands diplomati 1908—14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 DAGENS FRÅGOR
Den makt, som i Washington rönt de största besvikelserna, är
väl Frankrike. Det erhöll visserligen från övriga konferensdeltagare
en samfälld hövlig försäkran om att det mer än andra stater
behövde en stark lantarmé och kunde bibehålla en sådan utan att
anses aggressivt imperialistiskt, men de diplomatiska manövrerna i fråga
om tonnagebegränsningen för slagskepp och U-båtar kostade
fransmännen största delen av deras forna popularitet i Förenta staterna.
En karikatyrteckning, föreställande Marianne framför en spegel
pro-vande en preussisk pickelhuva efter att ha avlagt den frygiska
frihetsmössan, är i detta hänseende kännetecknande för den amerikanska
folkstämningen. Engelsmännen åter svekos i sina eventuella
förhoppningar att trygga sjösamfärdseln mot U-båtarna, kineserna ha
hittills ej på konferensen vunnit det amerikanska stöd, varpå de
hoppades, och japanerna ha sluppit att mista några illusioner kanske
främst därför, att de kommo tämligen illusionsfria till Washington,
beslutna att göra det bästa möjliga av en svår situation. För fredens
vänner i hela världen har Washingtonkonferensen åtminstone så till
vida varit en uppmuntrande erfarenhet, att framgången av Hughes’
första initiativ lagt i dagen, huru svårt det börjar bli för andra
stormaktsregeringar att motsätta sig en klokt begränsad aktion i fredens
intresse, när den uppbäres av en allmän folkmening och företages
av en makt av Förenta staternas ekonomiska och militära resurser.
Tysklands diplomati
1908-14.
Vid världskrigets utbrott satt Wilhelm Edward
von Schoen som Tyska rikets ambassadör i
Paris. Honom tillföll den pinsamma uppgiften att till den franske
utrikesministern frambära Tysklands krav på fransk neutralitet under den
uppdragande konflikten med Ryssland samt att efter det oundgängliga
avslaget formulera och överbringa krigsförklaringen. Från franskt
håll har man med allt fog haft åtskilligt att anmärka mot
motiveringen för krigsförklaringen, och till denna kritik ha lagts åtskilliga
pepprade kommentarer över ambassadörens personliga konsternation
i det skickelsedigra ögonblick, då de avgörande orden formellt
växlades. Inom Tyskland föllo dessa försmädliga påpekanden i god jord,
ty Schoen var av gammalt illa anskriven hos alltyskarna. Han
ansågs som minister i Köpenhamn ha varit alltför välvillig mot
Danmark, som ambassadör i Petersburg däremot för litet omtänksam
om den tysk-ryska vänskap, vilken alla storordiga
Bismarcksefter-sägare trott innesluta statskonstens högsta och tillika enklaste
hemlighet. Som statssekreterare och chef för Auswärtiges Amt den
besvärliga tiden 1907—10 (bosniska krisen) misstänktes Schoen att ha varit
alldeles för älskvärd och förbindlig — hur kunde, menade man, över
huvud en bayrare värdigt företräda det nya Tysklands intressen?
En sådan man, som till på köpet på visitkort skrev sig Baron
de Schoen, skulle sedan representera hos arvfienden Frankrike! Det
behövdes ej mera än att erinra om denna så tillrättalagda meritlista
för att klargöra, huru illa det tyska rikets officiella diplomati svarat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
