Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Lagstiftningsteknik. Av August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det talas i skolintresserade kretsar rätt mycket nu för tiden
om s. k. koncentrationsläsning. En lärare, som i en klass hade
ämnena engelska och filosofisk propedeutik, begärde en termin
överstyrelsens medgivande att få försöka med en sådan
koncentration på det begränsade sättet, att han under en del av
terminen skulle läsa endast engelska för att under en annan del läsa
det stackars entimmesämnet filosofi med ökat timtal på
engelskans bekostnad. Överstyrelsen hade ingen rätt att medgiva en
sådan rubbning av den fastställda timplanen; begäran måste
antingen avslås eller hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Exemplen kunna tyckas obetydliga. Men de skulle kunna göras
desto flera. Allmänheten, som bara tillfälligtvis får känning av
ett eller annat enstaka dylikt fall, reflekterar väl inte så mycket
över dem. Men när man sitter i ett ämbetsverk, som nära nog
dagligen sysslar med sådana ärenden, då blir man lindrigt sagt
fundersam.
Det ligger i sakens natur, att denna uniformering, centralisering
och detaljreglering skall fördröja ärendenas behandling. Vidare
ödas massor av tid, arbetskraft, bläck och papper bort fullständigt
i onödan. Så kväves självständighet, möjlighet av initiativ och
uppslag samt, inte minst viktigt, intresse och arbetsglädje. Ty för
en normal människa är det omöjligt att intressera sig för sådant
arbete, som hon måste känna såsom meningslöst.
Dessa tendenser i lagstiftningen bidraga också till att
undergräva aktningen för lagen. Man kan inte ha aktning för
meningslösa lagar. Man lyder dem med olust — eller man bryter dem,
direkt eller genom kringgående rörelser, och känner sitt samvete
mera lugnt, än om man hade lytt dem. Kanske någon invänder:
det är just meningen, att man skall lyda dem med förstånd, d. v. s.
inte tillämpa dem annat än i stora drag. Det resonemanget kan
vara angenämt nog för den, som är satt att tillämpa lagen. Men
det är ingen ursäkt för den, som har stiftat dem; att skriva en
lag så, att den varken rimligen kan tillämpas eller ens är avsedd
att tillämpas annat än si och så, det är ett brott mot själva den
rättsidé, på vilken staten vilar.
Nu ligger det för en utomstående nära till hands att säga: nå,
laga då, att sådana där lagar bli ändrade. Ja, nog går det an att
säga tulipanaros, men gör’na! De nu påtalade tendenserna i
lagstiftningen ha mer eller mindre gått i blodet på oss allesamman;
och framför allt sammanhänga de på det innerligaste med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
