Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta proklamerande av språngets nödvändighet utgör det
tillspetsade uttrycket för den religiösa visshetens rent subjektiva karaktär,
en insikt som alltsedan Kant och Schleiermacher utgör en
grundförutsättning för den evangeliska teologin. En dylik ståndpunkt
innebär naturligtvis ingalunda ett uppgivande av trosinnehållets
metafysiska verklighetshalt. Att tro betyder tvärtom just att upptäcka
tillvarons innersta grund, den andliga verklighet som till sist bär allt
annat. Oljelunds såsom fanatisk anfäktade sats, att »trons gåva är
ingenting annat än konsten att erkänna det som är, att fatta det
enkla, självklara, axiomatiska», betyder trots allt ett adekvat uttryck
för den äkta, religiösa vissheten. Huru fattiga, bleka eller rentav
motsägande de religiösa begreppen och föreställningarna än må
erkännas vara, obetingat fast står det likväl alltid för den troende, att
han i Gudsupplevelsens ögonblick vunnit kontakt icke blott med en
sida av sanningen, en delsanning, utan med sanningen, den för alla
giltiga, låt vara icke av alla erkända och insedda sanningen. Tron
innesluter direkt och omedelbart »Realitätsgefühl», såsom Rudolf Otto
på nytt framhävt i sitt skarpsinniga religionspsykologiska verk, Das
Heilige. Brännmärker man, såsom en framskjuten litteraturkritiker
nyligen gjort, en sådan ståndpunkt såsom uttryck för klandervärd
»självförhävelse» och såsom bottnande i en beklaglig brist på »humor»,
så ådagalägger man i verkligheten blott egen brist på personlig
religiös erfarenhet och visar, att man icke uppfattat det egenartade i
den kristna Guds-vissheten. En visshet om levande Gud, som icke
innebär medvetande om att ha funnit sanningen, den universella,
allmängiltiga sanningen, skulle vara en olidlig motsägelse, en blank
meningslöshet.
En uppsats i Tiden, som polemiskt behandlade modern teologi,
rubricerade Oljelund i anslutning till den bekanta Tegnérska
aforismen: »Dödskallen och liljan». Teologin är en grinande dödskalle,
stjälpt över religionens vita lilja. Också I ny jord, som proklamerade
en mild och välvillig förståelse för de mest skiftande åskådningar
och tankeriktningar, hade egentligen blott den obligata kulturradikala
sarkasmen till övers för den moderna teologin och dess arbete. I
detta avseende befann sig dess författare, synes det mig, ännu i
gammal jord. I Med stort G uttalas på nytt (låt vara en nyans
försiktigare) samma hårda dom över allt vad teologi heter. Kännemärket
på en sann kristen är, dekreteras det, »framför allt, att han icke är
teolog». Närmast skulle man kanske vilja invända, att en Augustinus
och en Luther ju inte voro dåliga teologer, men ändå ganska goda
kristna. Men rättvisan och orättvisan i den stränga domen beror
till sist helt och hållet på, vad man inlägger i ordet teologi. Det
har funnits en skolastisk teologi med anspråk nära nog på gudomlig
ofelbarhet i alla stycken (den är dessvärre icke utdöd), som just i
religionens namn måst bekämpas. Och varje teolog, vilken riktning
han än företräder, måste ha blicken öppen för den särskilda risk,
som synes oskiljaktig från teologin. Eftersom teologens,
enkannerligen den systematiske, spekulative teologens, speciella uppgift är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
