Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 LITTERATUR
teoretiskt utforma kristendomens livsinnehåll, måste väl alllid
föreligga en risk att intellektuellt inkapsla religionen och därmed uttorka
den religiösa innerlighetens källsprång. Men man kastar säkert ut
barnet med badvattnet, om man på grund härav i religionens namn
vill fälla dom över den moderna teologin såsom sådan. Allra minst
passar detta i stycke med en ståndpunkt sådan som Oljelunds, vilken
så frimodigt hävdar, att man skall »älska Gud även med förståndet.)
Teologi betyder nämligen till sist ingenting annat än den religiöses
egen självbesinning och självreflexion; den innebär ju ett
klarläggande för tanken, så långt detta överhuvud är möjligt, av hjärtats
hemlighetsfulla erfarenhet av det gudomliga. Teologin är sålunda
alltjämt intimt knuten till den religiösa erfarenheten och är något
sekundärt i förhållande till denna. Å andra sidan är teologins arbete
just ur religionens egen synpunkt en nödig och väsentlig
angelägenhet, utan vars tillvaratagande förbindelsen med andelivet i det hela
äventyras och det religiösa livet lätt hotar att bli bundet vid
föråldrade åskådningar och döda former.
Oljelunds egen framställning bjuder i denna mening icke blott på ett
rikt och friskt material för teologin, den är själv ett stycke intressant
lekmannateologi. En gång har författaren för övrigt själv snuddat
vid denna synpunkt. »Här talar jag själv som en teolog», utbrister
han, till synes en smula skamsen över att med det yttersta av sitt
finger ha kommit vid den vid skampålen ställda teologiska
delinkven-ten. Emellertid: hans »teologi» är synnerligen summarisk. »Följ
samvetet. I stort och smått; håll intet för ringa», det är hans enkla
postulat, som han förmenar göra allt vidare teologiskt ordande
överflödigt. Kanske är saken likväl inte alldeles så enkel — jag
menar nu inte bara praktiskt sett, ty det framhåller han själv —
utan även rent teoretiskt. Att tron i samvetet ser det »osynliga
organet» för Guds uppenbarelse i människan, därom torde vår
moderna teologi vara ense med Oljelund; med särskild pregnans har
Nathan Söderblom i sin skrift Uppenbarelse framhävt samvetsdriften
och oändlighetskänslan såsom uppenbarelsens tvänne »kanaler» i
mänskligheten. Och visserligen känna alla samvetet såsom en makt:
ateister och agnostici likaväl som den troende, däri har Oljelund utan
tvivel också rätt. Men det besvärliga och ledsamma är, att samvetets
innehåll icke är detsamma i ena fallet som i det andra, samvetet
kan faktiskt ge olika utslag alltefter individernas olika
utvecklingsstadier. En Harald Höffding i sin Etik, en Edvard Westermarck och
en Wilhelm Wundt i sina moralhistoriska utredningar ha på ett klart
och ofrånkomligt sätt påvisat, hurusom ett samvete kan stå mot ett
annat samvete, allt under det att bådadera befalla lika kategoriskt.
Det tragiska är, fastslår Höffding, att samvetet, som är och måste
vara den enskildes högsta domare, visar sig objektivt sett kunna fara
vilse. Det är inte så sagt att kättardomarena vredo sig under
samvetets svidande anklagelser. — Det är alltså inte heller så visst, som
Oljelund vill göra gällande, att »ovillkorlig lydnad för samvetet är
ovillkorlig lydnad för Gud» (med stort G = evangeliets Gud). Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
