Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens Frågor 27 febr. 1922
- Versailles-fredens revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR
Stockholm den 27 febr. 1922,
Versailles-fredens revision.
Det är nyttigt att tänka tillbaka på avvecklingen
av tre bland de största krig som tillhörde
halvseklet före världskriget. Läsare av Bismarcks Tankar och minnen
glömma säkert aldrig hans skildring av fredspreliminärerna i
Nikolsburg, som avslutade Preussens krig med Österrike 1866 omedelbart
efter den stora segern vid Königgrätz — hur den preussiske
ministerpresidenten endast med yttersta möda och genom att lägga in sin
avskedsansökan lyckades genomdriva fientligheternas inställande och
därmed den forne fiendens förvandling till en pålitlig bundsförvant,
medan generalerna med gamle kung Wilhelm själv i spetsen rasade
vid tanken på att ej i stället som segrare få rycka in i Wien.
Fyrtio år senare fick denna behandling av en övervunnen fiende en om
möjligt ännu mer lysande efterföljare i händerna på
Campbell-Bannermans engelska ministär, när denna gav de i ett långt, förbittrat och
dyrbart krig besegrade boererna full självstyrelse och stämma i brittiska
rikets angelägenheter — med påföljd att boergeneralen Smuts under
världskriget och fredsförhandlingarna i Versailles kunnat stå som en
av den engelska regeringens starkaste stödjepelare.
Uppgörelsen efter 1870—71 års fransk-tyska krig representerar en
politik av motsatt typ och har sin del i det krig vi genomlevat. Så
har detta krig också avlösts av en uppgörelse som slår nära nog
alla föregående rekord i fråga om fördärvlighet och ger anledning
till eftertanke, av vad slag det eller de nya krig skola bliva, som
en dylik fred avlar. Förmodligen är Mr Lloyd George en alltför
modern och »progressiv» ande att någonsin tänka på det förgångna;
eljest låge det nära till hands för honom att göra en jämförelse
mellan å ena sidan den roll han spelade i Sydafrikas pacificering som
medlem av Campbell-Bannermans ministär och å andra sidan vad
han har gjort som enväldig premierminister i fråga om Englands
besegrade europeiska fiender från och med 1918. Varken han eller
någon annan torde våga bestrida, att den tidigare av dessa insatser
var »engelsk» i detta ords bästa traditionella mening, medan den
senare var något annat — kanske riktigast betecknad med namnet
på en annan nationalitet än den engelska. England har aldrig
varit nogräknat i val av medel, när det gällt att vinna ett mål, men
däremot har det veterligen aldrig förfallit till grymhet, när
ingenting stått att vinna därpå. Och nu står allt att förlora på fortsatt
förföljelse av en besegrad fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1922/0154.html
