Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Versailles-fredens revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 145
Kanske är England också i stort sett vunnet för en omstöpning
av Versailles-freden. Det hör åtminstone till de relativt få trösterika
slutsatser Mr J. M. Keynes drager i sin redan vida omtalade bok
A Revision of the Treaty (även utkommen på svenska under
titel En revision av freden, Sthlm, Bonnier, 7,50). Författaren
själv ser i boken blott en fortsättning av Fredens ekonomiska följder
— som nu föreligger på 10 språk i sammanlagt 140,000 exemplar —
och jämförlig med sin föregångare är den av naturliga skäl icke.
Omdömenas etsande skärpa och stilistiska utformning ha emellertid ej
försvagats, boken är fylld av de beskaste satser ej blott om den
förda politiken och dess bärare utan om hela »den traditionella
visdomen hos statsmän och barnjungfrur». Den vänder med andra
ord sin udd mot den moderna mäss-politik, som demokratien skapat
eller åtminstone ansetts göra nödvändig, att »prata så mycket
dumheter som allmänheten begär och ej tillämpa mer därav än som
kräves av det sagda», att >om en partivän eller ett barn begär
något dumt och skadligt» ge honom »något dumt och oskadligt i stället
för förklaringar som han inte begriper», att vara »förnuftig i
hemlighet» och upprätthålla på en gång en invigd hederlig och en eller
t. o. m. två oinvigda lögnaktiga opinioner. Den nya boken är med
andra ord liksom den gamla sprungen ur ett oemotståndligt behov
att säga sanningen, att uppvisa, förhåna och fördöma hela den
vävnad av halvsanningar och hela lögner, som möjliggjort
Versailles-freden och framför allt skadeståndspolitiken. Det mest glädjande är
som sagt dess författares tro, som ej saknar stöd i andra tecken,
att sanningen verkligen är på väg — i England.
Mr Keynes har också bevis i överflöd på den grad vari
utvecklingen redan givit honom rätt. Lord Cunliffe, Bank of Englands
chef, och, i överensstämmelse med honom, valmakarna vid
parlamentsvalen 1918 beräknade Tysklands skadestånd till ett belopp som med
5 % ränta och l % årlig amortering skulle innebära årsbetalningar
av 28,8 milliarder guldmark. Den ogenerade franske finansministern
Klotz kom på samma sätt till 18 milliarder, medan den lägsta siffra
som de engelska och franska premierministrarna vid fredskonferensen
(enligt M. Tardieus uppgift) under amerikansk påtryckning läto förmå
sig att acceptera var 10,8 milliarder. Så kom
skadeståndskommissionens resolution, som motsvarade 8,28 milliarder om året, och till
sist den siffra som innebäres i den nu gällande, Tyskland påtvungna
Londonöverenskommelsen från maj 1921, av Mr Keynes beräknad till
4,8 milliarder om året, accepterad »under trycket icke av
amerikanarna utan av fakta».
De motsvarande kapitalbeloppen ha sitt särskilda intresse, därför
att de bättre belysa det sätt varpå alla beräkningar uppgjorts. Från
början ställde de allierade finansministrarna i utsikt 300 milliarder
guldmark; de officiella anspråken inför skadeståndskommissionen
beräknas till 225 milliarder — och skadeståndskommissionen, d. v. s.
i verkligheten en kompromiss mellan de engelska och franska
ombuden själva, fastställde beloppet till 132 milliarder (jämte 6 till Bel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
