Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens Frågor 27 febr. 1922
- Benedikt XV:s kyrkoregering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Benedikt XV:s kyrkoregering.
Sällan ha väl bärarna av den romerska purpurn
sammanträtt till val under svårare omständigheter
än på sensommaren 1914, när den gamle Pius X, nedböjd av
förtvivlan över världskrigets utbrott, för alltid lagt sig till vila.
Situationen syntes hart när hopplös. Det skickligt hopfogade system av
intressen och motintressen, som kurians kloka diplomater under
årslångt arbete skapat, hotade att i ett ögonblick krossas till spillror,
och vad skulle väl sedan följa? Att Italien i längden ej skulle kunna
hålla sig utanför de stridandes led torde redan från början ha stått
klart för de flesta av landets politiker, vilken partiställning de än
intogo, och lika givet torde det ha förefallit att ett ingripande i
kriget måste komma att i ytterligt hög grad komplicera frågan om
Vatikanens ställning till konungariket Italien. I sitt sista, till alla
världens katoliker riktade maningsord Dum Europa fere hade Pius
X i gripande ordalag manat till bön om befrielse från krigets
fasansfulla gissel, men hans ord förklingade ohörda i kanondundret. Helt
visst förstodo också de kardinaler, som den 31 augusti 1914 inneslötos i
konklaven, att kyrkans läge krävde en styresman, ej blott som den
bortgångne utmärkt av brinnande fromhet och nit för Kristi rike
utan också av diplomatisk erfarenhet, politisk blick och smidig
förhandlingsförmåga. Kanske var det just därför som man redan på
konklavens fjärde dag enade sig om en kandidat, som under andra
förhållanden kanske knappast ens kommit att räknas bland
»papabili», den yngste i det heliga kollegiet, ärkebiskopen av Bologna,
Giacomo della Chiesa. Ty om han också vida mindre än mången
annan bland kardinalerna haft anledning att framträda inför
offentligheten så hade han dock bättre än de flesta haft tillfälle att
arbeta sig in i alla de problem som sysselsätta kurians diplomater.
Hans lärare hade varit den påvliga politikens obestridde mästare
under det senaste halvseklet, Mariano Rampolla, vilken
uppmärksammat honom redan då han nyss lämnat Collegio Capranica och
några år senare valt honom till sin medarbetare i statssekretariatet
för kyrkliga angelägenheter. När Rampolla år 1882 sändes som
nuntie till Madrid följde della Chiesa honom i egenskap av
sekreterare, och fem år senare, då Rampolla efter kardinal Jacobinis död
återkallades till Rom för att ställas i spetsen för kurians hela
diplomati, tog han likaledes sin oumbärlig vordne yngre medarbetare
med sig. Den period i della Chiesas liv som nu följde blev
avgörande för hela hans framtid. I strängt och självuppoffrande, utåt
fullkomligt osynligt arbete lärde han av Rampolla förtrogenhet med
kurians traditioner och blick för dess politiska syftemål, samtidigt
som han under ständiga förhandlingar med kyrkliga dignitärer från
skilda länder vann insikt i den allmänna europeiska politikens
komplicerade maskineri. Hans mödas tid blev ganska lång. Leo XIII
var nämligen en sträng herre, som icke slösade med sitt erkännande.
Först efter fjorton års arbete befordrades han till sostituto, d. v. s.
understatssekreterare vid kurian. Under denna hans nya
verksamhet var det särskilt vid ett tillfälle som han i en ytterst viktig fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1922/0158.html
