Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Brittiska rikets nationalitetsbekymmer - »Lerchenfeldska rapportens» historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 155
lande. Det är »den vite mannens börda», tung och otacksam att
bära men i Indien nödvändig, om man ej vill löpa ifrån det
ansvar som mer än halvtannat sekels angloindiska politik medfört. Även
den nyss citerade radikala tidskriften kommer till den slutsatsen, att
alternativet just nu är detta: »vi måste styra Indien eller gå vår väg
— och lämna det åt dess öde». Det problem som här möter är
onekligen, fastän till sin vidd oändligt mer omfattande än en vanlig
nationalitetsfråga, dock på samma gång det svåraste bland det
brittiska rikets genom världskriget skärpta nationalitetsbekymmer.
Så småningom börjar ljuset falla klarare
över de förvirrade och dunkla
sammanhang, vari den tyska revolutionsepoken upplöser sig. Ej minst den
olycksdigra roll, som ministerpresidenten i »folkstaten» Bajern Kurt
Eisner därvid spelade, ger förklaringen till ganska mycket i
omstört-ningens både psykologi och händelseförlopp. Den ostgalisiske juden,
som slungades fram till ledareposten i wittelsbacharnas gamla rike,
förkroppsligade ju som knappast någon annan den ytterliggående
défaitistiska strömningen. »Eisners anda» framstod på sin tid för
beskedligt lättrurade neutrala ententevänner — bl. a. hr Hjalmar
Branting — som uttrycket för det mest uppmuntransvärda hos det
besegrade Tyskland: den hänsynslösa frimodigheten att taga på sig
hela skulden till kriget utan varje avkortning, att lysa upp utan
misskund i det förflutnas alla skamvrår. Senare har det efter hand
blivit allt mera tydligt, att Eisner i denna sina verksamhet helt enkelt
gick fiendens ärenden, lånande sig till ohöljt ombudskap för strävandena
att fullkomligt nedbryta det tyska folkets moraliska motståndskraft.
Den upptäckten är icke av i går, att Eisner vid sina försök att
kompromettera den gamla regimen anlitade medel, som brännmärka
honom som kallblodig förfalskare. Något annat än en förfalskning
kan man nämligen knappast se i det sätt, varpå han i november
1918 offentliggjorde den s. k. Lerchenfeldska rapporten av den 18 juli
s. å., i själva verket en rapport från bajerska legationsrådet i Berlin
von Schön till greve von Hertling, Bajerns dåvarande
ministerpresident. Som bekant visade sig rapporten i Eisners redaktion ha blivit
starkt stympad, framför allt genom avlägsnandet av de ställen, som
behandlade den tyska politikens föresatser att lokalisera ett genom
den serbisk-österrikiska konflikten uppkommet krig. Men även eljest
var aktstycket beslutsamt lagt tillrätta för starkt advokatoriska syften,
såsom visas av den jämförelse med andra bajerska Berlinrapporter
från samma brännande veckor, som K. A. von Muller verkställt i
Suddeutsche Monatshefte (»Der grosse Betrug»). Icke utan fog har
man på tysk sida frågat, varför riksregeringen dröjde att i
oförvanskat skick framlägga ett dokument, som i sin beskurna och lösryckta
förrn genast fick tjäna som ypperligt material för den mest extrema
ententedoktrinen i skuldfrågan.
Omständigheterna vid den vida beryktade rapportens publicering
på Eisners bedrivande ha helt nyligen blivit fullständigt klarlagda
»Lerehenfeldska rapportens»
historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
