Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - »Lerchenfeldska rapportens» historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 DAGENS FRÅGOR
Det skedde genom den dokumentariskt bestyrkta utredning, som i
mitten av februari framlades i bajerska lantdagen av dr Pius Dirr,
och som i detaljer utfyller de notiser, vilka glimtvis förekommo i
tysk press strax efter offentliggörandet av rapporten. Den bild
av-förloppet, som härigenom vinnes, är ytterst upplysande om den
Eisnerska statskonstens innersta karaktär, på samma gång bottenlöst
naiv och hänsynslöst skrupelfri som den var. När man nu kan
överblicka dess motiv, tillskyndelser och vägar, faller det över Eisner
och hans hjälpare en nästan operettaktig dager, trots den obarmhärtiga
bakgrunden av det stora drama vars Jekbollar de voro.
Kurt Eisner hade icke alltid varit den store défaitisten. I början
av kriget tillhörde han de »kejsarsocialister», som utan betänkande
gillade krigskreditens beviljande, och han gjorde det bajerska
krigsministeriet goda tjänster, när det gällde att övertyga arbetarna om
krigets oundviklighet. Så småningom utvecklades han till vad han
var vid krigets slut och till den uppfattning i skuldfrågan, som han
då liksom med självplågarens iver företrädde. En annan av
huvudpersonerna i de av Dirr framlagda rapporterna, den bekante
moralpedagogen professor Friedrich Förster, hade undergått en liknande
sinnesförändring. Eisner och Förster, som voro personliga vänner,
hyllade båda den uppfattningen, att en oinskränkt bekännelse om
Tysklands skuld måste frampressas. Det är tydligt, att de ansågo
detta vara en lämplig metod att vinna en dräglig fred för det tyska
folket. Men lika uppenbart är, att denna radikala pacificism
förmäldes med dels ett ganska stort förakt för medlen att befordra den
förment välsignelserika doktrinens seger och dels en rundlig
godtrogenhet gent emot de motparter, som de trodde beredda att bjuda
öppna fammen, och vilkas invigda och hjärtevänner de smickrade
sig med att ha blivit, som det snart visade sig på alltför lösa
grunder. Det mest påfallande i de nu framdragna källorna är just det
kritiklösa lättsinne, den skrockande och bockande belåtenhet, som
utmärker deras umgängelse med mer eller mindre betrodda utskickade
från motsidan, och som de åt andra hållet utmyntade i högviktig
beskäftighet gent emot de stackars tyska politikerna.
När Eisner med revolutionen kom till makten i Bajern, gjorde
han den i Schweiz bosatte Förster till sitt sändebud hos edsförbundet.
Det dröjde icke mera än en dag, förrän Förster, som tydligen hade
planen noggrant utstakad, kunde intelegrafera goda nyheter. En »högst
inflytelserik representant för ententen» hade låtit Förster veta, att
man otåligt bidade på att Eisners anda, »den nya andan», skulle
mera tydligt ge sig tillkänna på tyska sidan så i ord som handlingar,
för att därefter genast kunna skrida till en humanitär hjälpaktion
»i stor stil». Ännu mer lovande ljöd en rapport från den i Geneve
sig uppehållande amerikanske yrkespacifisten George D. Herrön, som
förut tillhörde Försters krets. Han försäkrade i ett Munchentelegram
den 14 november 1918, att vapenstilleståndsvillkoren absolut icke finge
tydas som förebud till den slutliga fredens art. Ty dessa villkor
hade endast och allenast det syftet att slå ned den bajerska folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
