Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Hyresstegringslagen — ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 DAGENS FRÅGOR
hyreshöjden, om ej någon hyresnämnd finns, som tar honom i
kragen, så behöva väl ej många ord spillas härpå. Både butikernas
frigivning och hyresbildningen för närvarande på större våningar eller
på enstaka rum i dessa äro väl vittne nog, om man ej vill lyssna
till det egna omedelbara förnuftets röst.
Bostadsbehovet återigen intar ej någon särställning bland de
mänskliga behoven; dessa överstiga alltid tillgängliga medel att tillfredsställa
dem; och det kan icke rimligen tänkas ett modärnt samhälle, där
icke bostadsbehovet överstiger tillgången på bostäder. Det är just
därför behovet måste på något sätt begränsas till sådana
proportioner, som tillgängliga möjligheter tillåta, och detta sker genom
prisbildningen, genom hyran. Anser man att tillgången på bostäder icke
i tillräcklig grad tillåter, att bostadsbehovet tillfredsställes, så måste
man uppenbarligen — med uppoffring av andra viktiga behov — öka
denna tillgång på ett eller annat sätt. Att sätta ned hyran hjälper
ej; det är ungefär detsamma som att söka få varmare temperatur
genom att på något sätt manipulera med termometern. Möjligen
kan man på så sätt lura folk att överskatta värmen och råka
ut för förkylningar. På alldeles samma sätt får man genom att hålla
hyrorna under den nivå, som motsvarar det faktiska läget på
bostadsmarknaden, fram en felaktig föreställning om läget. Efterfrågan på
bostäder kommer alltid att överstiga tillgången, så länge man söker
genom hyresnämnderna hålla ned hyrorna under deras naturliga nivå.
Skall man alltså vänta med att avskaffa en hyresreglering, som håller
nere hyrorna, till dess att tillgången på bostäder motsvarar
»behovet», så får man onekligen vänta ad calendas grcecas. Och man behöver
alls ej för en så självklar sak hänvisa till den fåvitska verksamhet,
som åstadkommer statistik vid hyresförmedlingsanstalter, vilka
knappast någon människa under sådana förhållanden anlitar i syfte att få
bostad. Bostadsbrist och hyresreglering passa logiskt samman som
ringen kring pannan.
Fördelningen av bostäderna blir givetvis ej heller bättre eller
jämnare därigenom att man gör en generell hyresnedsättning. Tvärtom,
hyresregleringens inverkan på bostadsbeståndets fördelning har varit
en av dess mest fördärvliga verkningar. När maximiprisen under
kristiden fingo till resultat att »varorna försvunno», berodde detta ej
blott på minskad produktion utan också på att de fördelades, icke
längre så att var och en fick varor i mån av betalningskraften hos
hans efterfrågan — vilken ju ändå är en så god indikator som någon
på styrkan av behovet — utan efter någon annan fördelningsnorm,
exempelvis platsen i kön utanför butiken. Och när den kom, som
gärna ville ha varan för det åsalta priset, så hade den »försvunnit
ur marknaden». Först sedan man fått ransoneringen, vilken under
dåvarande förhållanden var nödvändig för att bättre fördela de knappa
förråden, kunde man, så länge och i den mån ransoneringssystemet
höll, undvara den fria prisbildningen som regulator.
Det är framför allt inskränkningen i uppsägningsrätten, som
härutinnan gjort en skillnad i fråga om bostadsmarknaden. Som bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
