Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den irländska fristaten. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev i munnen på den lagliga ordningens väktare ett
fasansfullt svar på upprorsmännens allt annat än milda metoder, och
»Black and Tans» vilda framfart, omsorgsfullt tillämpad även
på sinnfeinarnas sida, blev ett bittert kännemärke på en allt
olidligare tygellöshet. Det länder den engelska regeringen till
heder, att den grep initiativet till en uppgörelse med fienden.
Premierminister Lloyd Georges den 26 juni utfärdade inbjudan
till den självgjorda sinnfeinrepublikens president Eamon De
Valera att i London konferera om situationen blev det första
stora steget till en omsvängning. Ett nytt drag av försonlighet
visade sig i frigivandet av fängslade medlemmar av Dail Eireann,
det republikanska irländska parlamentet. Den 10 juli följde
en överenskommelse om inställande av fientligheterna på Irland
och den 14 De Valeras första sammanträffande med Lloyd
George i n:o 10 Downing Street, varmed början gjordes till en
långvarig, muntlig och skriftlig serie av meningsutbyten. Till
övervägande del var denna diskussion en akademisk strid om
de principståndpunkter, som de båda parterna obönhörligt
hävdade. Hade man icke på ömse sidor varit besjälad av en
önskan om uppgörelse, skulle intet ha varit lättare än att på
dessa formella stridigheter bringa fredsverket på fall.
I sitt ovan berörda anbud av den 20 juli, som blev
grundläggande för överenskommelsen, erbjöd Lloyd George Irland
samma ställning som Kanada. Home-rule-lagen av 1920 skulle
slopas. Irländarnas representationsrätt i engelska parlamentet
skulle upphöra liksom dettas myndighet över vissa finansiella och
tullpolitiska områden. Irland skulle få fullständig autonomi i
fråga om skatte-, finans- och domstolsväsen, egen militär för
öns försvar och egen inre förvaltning. Det skulle åtnjuta alla
de friheter, som betingades av dominions’ frivilliga anslutning
till brittiska riket. Så långt var allt gott och väl. Visserligen
tilltalades De Valera icke av att allt detta skulle liksom av nåd
skänkas Irland. Han utgick från Lloyd Georges i samma
dokument uttalade princip att Ulster ej finge mot sin vilja tvingas
till samverkan med Syd-Irland och krävde samma rätt för
Syd-Irland i dess förhållande till England. Det engelska väldet hade
aldrig frivilligt erkänts av irländarna. De Valera fordrade att
bli erkänd såsom representant för en av England
oberoende makt. Denna makt ägde att pröva om den kunde ha
någon fördel av ett inträde i brittiska riket såsom dominion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
