Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den kasserade armeniska filmen. Av Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KASSERADE ARMENISKA FILMEN 217
utgångspunkten för och uppdrog gränserna för Wilsons tillämnade
frälsaregest ger liksom en mästerlig och etsande linje i en
Forainteckning innebörden i det hela.
Det armeniska skräckdramat har, som sades, nedlagts. Sista
gången det ännu förekom på repertoaren var på den första
förbundsförsamlingen i Geneve 1920. Några upprörda anföranden
höllos och församlingen ingrep med stor iver och platt intet
resultat. Även i detta fall blev en vädjan till Wilson
sluteffekten, men ehuru hans avsedda roll nu hade krupit hop till
mycket anspråkslösa dimensioner blev icke ens den utförd.
Intresserade kunna i den digra kvartvolymen av stenografiska protokoll
finna vittnesbörden om att den höga församlingen icke på minsta
sätt utmärkte sig framför Versaillesfredens upphofsman. Och
deras heroiska bedrifter till fullbordan av heliga löften äro
rättvist tecknade i följande ord:
Armeniens frigörelse var vad som framför allt väntades av fredskoiiferensens
åtgöranden i den närmare orienten. Att denna allmänna förhoppning gick till
spillo var den indirekta följden av de allierade makternas tävlan om försprång
i tillfällena att ekonomiskt exploatera det turkiska väldets områden i händelse
av en lycklig krigsutgång. Under strävan efter dylika mål blev ett
självständigt Armenien och dess säkerställande något som man talade om men icke
arbetade för.1
Nu, när den hitre Orienten skall slutligt ordnas, är allt vad
som göres för armenierna att Nationernas förbund anmodas att
bevaka deras rätt och intressen. De segrande stormakterna ha
angelägnare saker att syssla med, bl. a. bortraderandet av sina
underskrifter från en bekännelseskrift om »befriandet av de
befolkningar, som äro underkastade turkarnas blodiga förtryck,
samt utdrivandet ur Europa av det ottomanska väldet som
varande fullkomligt främmande för västerländsk civilisation.»
Presidenten Wilsons på sin tid som imposanta ansedda strafford
till Tyskland om makter, på vilkas ord man icke kan lita, ljuda
nu i ett obehagligt eko.
’*
skall innehålla hithörande kapitel. Men en mycket instruktiv skildring av den
armeniska frågan och fredstraktaterna ges i What really happened ät Paris:
The story of the Peace Gonference, 1918—1919 by American delegates. Ed. by
E. M. House and Ch. Seymour. Detta utmärkta översiktsarbete, tills vidare
det bästa, ger uttryck ät åsikterna bland den amerikanska fredsdelegationens
arbetande fackmän liksom förhållandet även är med Temperleys verk
beträffande den engelska delegationen.
1 What really happened ät Paris, sid. 178,
16. Svensk Tidskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
