Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Våra barns moraliska fostran. Av Ebba Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 LITTERATUR
böjd att fråga: »Manne ändå icke?» Icke i skolor och
barnavårdsanstalter, naturligtvis; det ligger nästan i sakens natur, alt de, med
stora klasser och fåtalig personal, icke kunna hinna prestera mycket
i den vägen. Men i hemmen? Välmenande fäder och mödrar
(isynnerhet mödrar) äro stundom som bekant så angelägna att förstå sina
barn och taga hänsyn till alla möjliga förhandenvarande
omständigheter, att barnen bli alldeles bortfuskade. Nu säger utan tvivel
Ebba Pauli, att detta menar också hon vara en vrångbild av
individuell fostran; »förstå allt», säger hon på ett ställe uttryckligen, »skall
visst icke vara liktydigt med att ’förlåta allt’». Nej; m^n det kan
finnas andra konsekvenser. På ett ställe i boken berättas om en
liten klen 9-årig flicka, som oupphörligt gjorde sig skyldig till
skolk-ning från skolan och uppfann de mest fantastiska historier för att
förklara sin frånvaro. Varken föreställningar eller aga i hemmet
hjälpte. Till sist lade man märke till att det alltid var från
handarbete och gymnastik hon skolkade, och det upptäcktes, att hon var
rädd för den något barska handarbetslärarinnan och för vissa rörelser
i gymnastiken, vid vilken hon trodde sig skola falla. »Sedan dessa
båda orsaker till rädsla avlägsnats», upphörde skolkningen och
osanningarna. — Nu frågas: vad betyder det, att de båda orsakerna till
rädsla avlägsnades? Betyder det, att flickan slapp både den stränga
lärarinnan och den farliga gymnastiken? I så fall var åtgärden ju
blott ett palliativ och ingen verklig hjälp för framtiden. Det
framkastades, att hon kanske led av svindel; men det motivet behöver
man knappast taga till, många småflickor äro rädda av sig ändå och
fortsätta därmed hela livet igenom av födsel och ohindrad vana. I
vanliga fall gör nog uppfostraren barnet en större tjänst genom att hjälpa
det att gå tvärs igenom svårigheterna, ej kringgå dem. Detta säger
också Ebba Pauli själv bl. a. i kapitlet »Viljans herravälde över
kroppslivet och känslorna», men det är måhända ej med samma styrka
framhållet överallt i boken. Kärnpunkten i frågan är ju, att livet
självt ej tar så många hänsyn. Bäst därför att vänja sig i tid.
Därför kan det också kanske ibland vara rent av nyttigt att skolan ej
kan individualisera så mycket; det kan ligga något andligen stärkande
också i den enbart matematiska rättvisan.
Har den teoretiska kunskapen — i s. k. uppfostringslära — någon
större betydelse för en uppfostrares kompetens på här ifrågavarande
område? Jå, om den verkligen går djupt; knappast eljest. Det kan
synas förmätet att här diskutera med erfaret fattigvårdsfolk, men jag
undrar ändå, om verkligen så mycket vore vunnet med de »kurser
i uppfostringslära», som Ebba Pauli förordar för alla blivande
an-statsledare. Korta kurser ha ofta det felet, att det blir något
skenbart färdigt över dem, att de, med andra ord, ge en illusion av
kunskap, som sedan står i vägen för den verkliga kunskapen. Den
ofullständigt bildade förstår ej skillnaden. Att en och annan kursledare,
som Ebba Pauli själv, kan varaktigt påverka en krets unga deltagare
under deras utbildningstid, är en sak för sig; detta är nämligen icke
till sin huvudsak teoretisk undervisning, det är något annat, och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
