- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tolfte årgången. 1922 /
281

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I vardandet uppleves en riktning (oomvändbarhet i skeendet).
Det är den äkta tidsupplevelsen, som är identisk med
ödesbestämdheten. Denna tid skall noga skiljas från den oäkta
fysikaliska tiden, som egentligen är en rumstid (linje, sträcka i
rummet). Varje kultur har sin egen inriktning, sin idé. Dess
historia är historien om denna idés förverkligande intill
möjligheternas slut, då kulturdöden inträder. Vissheten om ett öde,
en viss inriktning har människan förnummit ända från urstadiet.
Tidigare dovt, ängslande och oklart, senare i en klarnande
världsåskådning, som fått sin tolkning i konst och religion (främst
i Gudsidén). I ödesbestämdheten uppenbarar sig sålunda en
kultursjäls världslängtan, d. v. s. dess längtan efter att realisera
hela rikedomen av sina möjligheter; och varje kultur har sin
stora möjlighet.

I motsats till vardandet är det vordna utsträckt — är alltså
i rummet. Rummets värld är ensam tillgänglig för
vetenskaplig forskning, d. v. s. en analys, som tränger fram till
elementen, och en syntes, som med hjälp av kausalitetskategorien
insätter dessa element i ett lagsammanhang av mekanistisk art.
Öde och kausalitet förhålla sig alltså till varandra som rum och
tid. Ödesbestämdheten är ock primär i förhållande till
kausalitetsuppfattningen liksom tiden i förhållande till rummet, »Talet
är den kausala nödvändighetens bildvordna idé, liksom
Gudsidén är ödesnödvändighetens bild vordna idé».

Hur har människan kommit att skapa sin rumsvärld? — I
vardandet med dess inriktning står människan ursprungligen
oreflekterat medlevande. Ur riktningen utifrån mig framgår närmast
rummets djupdimension, och ur den levande tidsupplevelsen utfälles så
småningom rummet, som därför kan betecknas såsom »död tid».
Och då människan upplevde rummet och därmed en yttervärld,
något »främmande», upplevde hon ock sig själv fullt medvetet.
Vad mänskligheten sålunda en gång upplevt i stort, det upplever
varje barn individuellt på nytt.

Rummets värld, det vordna, väcker hos människan
världsångesten till liv. Dels frigör sig det vordna från den livsström,
vari vi stå och som vi förnimma såsom »det egna». Det vordna
blir oss »främmande» och skrämmande. Dels betecknar det
vordna något förverkligat, och inför det förverkligade stå vi
döden och förgängligheten närmare. Världsångesten driver fram
ett arbete att begränsa rummet och genom kunskap få makt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:20 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1922/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free