Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätta, att rumsproblemet i vår mening ej fanns i antiken. Det
stora urproblemet var här frågan om δρχη, d. v. s. urstoffet,
det sanna varat. Den antika själen gestaltade det vordna till
en ordnad värld av mätbara storheter, kroppar. Vad som låg
mellan dessa kroppar — tomrummet — uppfattades i regel
såsom icke-vara. Ja, varken i latinet eller i grekiskan finns
ens ett ord, som motsvarar vårt abstrakta rum (rumslighet).
Kort och enkelt uttryckt: greken såg ej rummet för bara
kroppar. Rummet var mellanrum mellan kroppar — ett intet i
jämförelse med det i kropparna givna varat. Denna
rumsuppfattning präglar nu närmast den typiskt antika matematiken, den
euklideiska. Talet anger här mått och hänför sig alltid till givna
storheter. Så i geometrien. Då här talas om en triangel, så
ser man i fantasien en triangelbild. Det är närmast icke fråga
om de rumsliga relationer, som anknyta till begreppet triangel;
det är fråga om uppmätning av den för ögat synligt avgränsade
triangelbilden. En linje betecknas här såsom en längd utan
bredd o. s. v. Så i aritmetiken. Antiken känner blott s. k.
naturliga, d. v. s. positiva hela tal. Föreställningen om
irrationella tal t. ex. redan ett oändligt antal decimaler eller
negativa tal —1—2 o. s. v., är här utesluten; liksom ju ej heller
nollvärdet ännu fanns i den hellenska matematiken. Sådana
tal ange ju icke storheter, de beteckna endast något. »Vad som
icke kan tecknas är icke tal.» Platon, Ankytas, Eudoxus tala
om yt- och kroppstal, då fråga är om andra och tredje
potensen. En potens av fjärde graden är för dem ofattlig. Den skulle
ju förutsätta en fyrdimensional utsträckning. Till denna
matematik, som Spengler såsom fackman utförligt behandlar,
svarar nu konsten. Plastiken är här konsten framför andra, och
konstverket är den fritt stående begränsade gestalten. Den är
kropp, den vill ses från alla sidor. Man jämföre den egyptiska
statyn stående mot en vägg eller den gotiska infogad i
arkitekturen. Denna staty är enligt Spengler framför allt kropp.
Ansiktet betyder intet — man tänke på det blinda ögat, i jämförelse
med den arabiska och den västerländska statyns ansikte och
blick. Det är en konst där endast kropparnas optiska yta
kommer i betraktande. Kroppen uttrycker intet inre liv, endast
form. En av Michelangelos berömda slavstatyer har, säger
Spengler, mer psykologi i sin arm än Praxiteles’ Hermes har i
sitt huvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
