Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grekerna hade intet rumsperspektiv. Det betyder, som vi av
den antydda konstruktionen kunna förstå, att de ej heller ha
tidsperspektiv. Det är en nukultur. Spengler finner uttryck
härför i deras bristande sinne för historien. Hela deras äldre
kronologi är i förhållande till den egyptiska torftig. Det
förgångna omdiktas tidigt till myt. De hade föga behov av
tidmätare, sysslade därför föga med astronomi. (Jag skall icke
låta fackkritiken, som på mer än en punkt starkt reserverat sig,
avbryta).
Bristen på tidens eller riktningens perspektiv ger sig också
tillkänna i personlighetsbegreppet. Även själen uppfattas av den
antika människan kroppsartat. En kropp har delar. Själen
har också delar. Man tänke på de tre själsdelarna hos Platon.
Själen har här ingen historia. Egentliga biografier och andra
själsdokument saknas därför. Själen har ej historia men den har
hållning. Det sedliga idealet uttrycker denna t. ex. såsom σωφροσυνη
(besinning) αταραξια (visa oberördhet). Greken känner varken
minne eller vilja i modern mening — dessa båda uttryck för
sammanhang och historia i själen. Denna kulturs urkaraktär
framträder även i det antika dramat. Det apolliniska dramat
är ej karaktärsdrama såsom Shakespeares utan den höga gestens
drama. Den antika skådespelaren framträder opersonligt såsom
bärare av en roll. Han har en mask för sitt ansikte, skrider
fram på koturnen och utför konventionellt vad som åligger
honom. Vi citera: »Antikens tragiska människa är en euklideisk
kropp, som i sitt läge, som han icke valt och icke kan ändra,
träffas av moiran.» Den antika människan är vorden, ej
vardande, och det röjer sig i dramat. Vi kunde fortsätta länge,
men vad som sagts kan vara tillräckligt för att visa hur
konsekvent Spengler utför sin syn.
Den faustiska anden går i sitt tidsmedvetande, d. v. s. i sin
riktning fram mot oändligheten likaså i sitt rumsmedvetande.
Ursymbolen är det rena oändliga rummet — icke kropparna i rummet.
Där den apolliniska människan hade plats, ställe, där har den
faustiska rum, rumslighet. Ögat hissnar inför dessa väldiga,
omätliga och tomma vidder, som åt alla håll öppna sig. Hur röjer
sig denna rumsuppfattning i matematiken? — Det avgörande
är att talet icke längre hänför sig till storheter. Man kan i den
högre faustiska matematiken icke så att säga förkroppsliga talet.
Vad man söker är ej proportionen mellan givna storheter utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
