Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
relationsförhållanden, uttryckta i funktionsbegreppet. Man
strävar till en högre rumslighet, som icke kan föreställas i en
synbild, men vars förefintlighet ger sig tillkänna i möjligheten att
på olika sätt matematiskt bestämma densamma. Vi närma oss
här Kants uppfattning av rummet såsom en åskådning a priori.
Rummet är skapare av tingen. Det är strikt motsatt den antika
uppfattningen. Den västerländska matematiken skyggar ej för
det oändliga såsom antikens. Tvärtom är
infinitesimalräkningen i dess olika former karakteristisk för densamma.
Liksom konstruktionen är a och o i den antika matematiken,
kan arbetssättet vid funktionsteoretiska undersökningar närmast
betecknas såsom komposition, där formella möjligheter
diskuteras. Den antika matematiken, det lillas matematik, rör sig
om ett konkret enskilt fall, det oändligas matematik behandlar
hela klasser av formala möjligheter, grupper av funktioner och
kurvor, där tyngdpunkten ej ligger i resultatet utan i förloppet.
Redan av det sagda anar man, att den konst, som djupast
uttrycker den faustiska anden, är musiken. Men även det
moderna måleriet med dess rymd, med dess rum hör hit. Bland
de många variationerna på detta tema om rummet i det moderna
måleriet skall jag endast nämna en: Spengler drar upp en intressant
parallell mellan konstverkets förhållande till åskådaren i den
antika, arabiska och västerländska konsten, I den antika finnes
intet förhållande till åskådaren; den byzantinska konstens
storögda, allvarliga ansikten rikta sig oavvänt på den utanför
sia-ende åskådaren; den moderna tavlan drager genom en förgrund
in åskådaren i ett gemensamt rum.
I mitten av den faustiska kulturen står som sagt musiken,
den kontrapunktiska musiken. Jag citerar: »Från den spänna
sig fina trådar över i alla andliga formvärldar och väva in sig
i den infinitesimala matematiken, den dynamiska fysiken,
jesuitordens katolicism och upplysningens protestantism, den
moderna maskintekniken, kreditsystemet och den
dynamiskt-sociala statsorganisationen till en oerhörd totalitet av själiskt
uttryck. Begynnande med dômens inre rytm, slutande med
Wagners Tristan och Isolde når det konstnärliga betvingandet
av rummet sin fullkomliga utbildning omkring 1550. Plastiken
slocknar med Michelangelo samtidigt med att planimetrien,
som till dess behärskat matematiken, blir dess oväsentligaste
del. Med den fugerade musiken; som just då genom Orlando
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
