Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lasso blivit ett konstmedel med oerhörda möjligheter,
begynner hennes syster infinitesimalräkningen att framträda.
Det är ej plats att ens antyda, huru Spengler på mångfaldigt
sätt söker belysa de sammanhang, som i till synes kaleidoskopiskt
virrvarr här blixtra fram. Endast några prov på motsättningar.
Kroppar ha delar, i rummet föreligga processer. — I
psykologien ha vi fått själsrum i stället för själskropp, själsprocesser,
själsrörelser och själsliv i stället för själsdelar. — Figur betyder
i antiken alltid en plastisk gestalt — man jämföre nu dess
betydelse i musiken. — En kropps rytm ligger i ögonblicket, en
fugas i förloppet. — All antik tragik förutsätter personens
konstans; all västerländsk dess variabilitet. — Hos Sofokles adlar
den stora gesten lidandet, hos Shakespeare adlar det stora
sinnelaget handlingen. — »Napoleon är en tragisk karaktär,
Alkibiades råkar i tragiska situationer.»
Och till sist ännu ett sammanfattande citat: »Fatta vi allt
detta tillsammans: aspekten över stjärnerummen, till vilken
Kopernikus’ världsbild vidgat sig, jordytans behärskande genom
den västerländska människan i följd af Columbus’ upptäckt,
oljemåleriets och den tragiska scenens perspektiv och den
förandligade hemkänslan, foga vi därtill den civiliserade
människans passion för snabb samfärdsel, luftens behärskande,
nordpolsfärder och bestigning av knappt tillgängliga bergstoppar,
så träder ur allt fram den faustiska själens ursymbol, det
gränslösa rummet.»
Efter denna snabbsyn över de två huvudkulturerna nu några
ord om »västerlandets undergång». Förutsättningarna äro givna
i uppfattningen af kulturerna såsom självständiga egendomliga
bildningar, som äro bundna vid sin kulturmark och mellan
vilka icke finnas övergångar, men väl en motsvarighet eller
homologi i fråga om det periodiska fortskridandet, som gör det möjligt
att sluta från den enas historia till parallellfenomen i den andras.
Att en kultur kan gå under är ju ingen främmande tanke;
det nya hos Spengler är att kontinuiteten är bruten mellan en
äldre kultur och den som kommer efter. Den senare tar ej
arv av den förra. Vi ha en kulturernas historia — men ingen
kulturhistoria.
En kulturs gubbålder kallar Spengler civilisation. Vad
utmärker civilisationen? Den idé, som i en kultur skall förverkligas,
har här uttömt sina möjligheter; nyskapandet har upphört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
