- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tolfte årgången. 1922 /
303

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAGENS FRÅGOR 303

varit angeläget orn att bevara sin under kriget inlärda roll såsom
arabernas speciella beskyddare. Ända från den tid då storsjeriffen
av Mekka, den till konung med Englands nåde upphöjde Hussein av
Hedjaz, 1915 fick försäkring om Englands benägenhet att »erkänna
och stödja arabernas oberoende» inom av denne angivna områden,
hade den arabiska nationalismen fäst sitt hopp vid engelska
regeringen. Det var genom stora löften till denne arabernas
främste ledare, som England tillförsäkrat sig ett icke oväsentligt arabiskt
stöd i kampen mot Turkiet. Det gällde att i största möjliga utsträckning
infria dem, vilket var så mycket viktigare, som England under
intressemotsatserna med Frankrike i främre Orienten måste hålla
araberna vid gott lynne.

Men England har även lovat sitt beskydd åt judarna. Den gamla
zionistiska tanken att Palestina ånyo skulle bli judarnas hemland
hade under kriget vunnit i styrka. Den zionistiska rörelsens ledare
hade på ett mycket tidigt stadium klart för sig, att kriget kunde
medföra betydande steg mot målet. En energisk verksamhet
utvecklades för att påverka opinionen på olika håll till zionismens förmån.
Särskilt den engelska regeringen bearbetades, starkare i samma mån
som utsikterna att England skulle bli den främre Orientens
behärskare tilltogo. Och arbetet satte frukt i en deklaration, som avgavs
den 2 nov. 1917 av dåvarande utrikesministern, numera lord Balfour.
Enligt denna deklaration såg engelska regeringen med gillande att i
Palestina upprättades ett nationellt hem för det judiska folket och
sade sig vilja underlätta detta måls vinnande. Dock skulle intet
göras, som kunde skada i Palestina förefintliga icke-judiska samhällens
borgerliga och religiösa rättigheter.

Balfour-deklarationen blev för araberna en svår stötesten. De
utgöra för närvarande den överväldigande majoriteten av Palestinas
befolkning — man har beräknat 600,000 araber mot 80,000 judar —
och kände sig oroade över det uttalade hotet om judiska rivaler, som i stor
utsträckning skulle importeras. Denna oro tilltog, då det visade sig,
att de engelska myndigheterna voro mycket känsliga för
påtryckningar från judiskt håll. Zionisterna å sin sida, som i
Balfour-deklarationen sågo det första stora resultatet av många års strävanden,
gjorde intet för att dämpa sin glädje/ sökte i stället så mycket som
möjligt slå mynt av framgången och lyckades dessutom i stor
utsträckning bibringa den engelska regimen skenet av att stå under
starkt zionistiskt inflytande. De uppgjorde stora planer till en
omfattande judisk immigration i Palestina, som på kort tid skulle
förändrat befolkningsförhållandet till judarnas förmån. De sågo i sin
föreställning judafolket omskapat till idoga jordbrukare, som skulle
odla upp Palestinas »fruktbara men för tillfället olyckligtvis ödelagda»
jord och göra landet till en blomstrande judestat. Araberna skulle
visserligen icke direkt fördrivas, men man dolde icke, att platsen
för dem helst borde vara utanför Palestina, i »den arabiska
civilisationens centra, Damaskus, Bagdad och Mekka», där en stor arabisk
nation gärna skulle få växa upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:36:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1922/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free