Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens Frågor 23. 5. 1922 - Teaterkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 317
det hela taget förträfflig uppsättning; skada blott att den ej kom ett
par månader tidigare, i vilket fall den kunnat tjänstgöra som ett
betydande plus på den nya regimens kreditsida. Helhetsintrycket
förblir emellertid trots denna ljuspunkt detsamma. Arbetet vid vår
främsta talscen lider av en påfallande planlöshet, som oundvikligen
måste skrivas på ledningens konto. Valet av repertoar synes försiggå
så gott som på måfå, utan vare sig konstnärliga eller praktiska
principer. Man vacklar mellan olika synpunkter och tycks vara ur stånd
att själv klargöra åt vilket håll kursen bör gå. Att publiken än mindre
förstår vad man egentligen vill är under dessa omständigheter endast
alltför förklarligt. När den gamla regimen avhystes, uppgavs som
det förnämsta skälet att den gjort sig så impopulär hos allmänheten
att dess avlägsnande måste betraktas som ett oeftergivligt villkor för
åstadkommande av bättre förhållanden; emellertid vill det knappast
synas som om dess efterträdare härvid lyckats uppnå något
lyckligare resultat. Publikens hållning gent emot teatern är som envar
kan konstatera fortfarande minst sagt kallsinnig. För att avhjälpa detta
synes man ämna taga sin tillflykt till en engagementspolitik som
huvudsakligen tycks gå ut på att till teatern samla alla vårt lands
populäraste skådespelare, men hur man under dylika omständigheter skall
kunna få teaterns ekonomi att gå ihop är en annan fråga. Vad för
slags repertoar som skall framföras av alla dessa ypperliga krafter,
därom förmäles dessutom alltjämt intet bestämt. Med ett ord, den
scen som borde vara den ledande i vårt land, företer en rad av
förhållanden som minst av allt kunna kallas förebildliga. Skall
utvecklingen fortsätta utefter samma linjer som hittills förefaller det
knappast möjligt att i längden undvika en katastrof; åtminstone måste en
dylik med ofrånkomlig precision inträda i det ögonblick då teaterns
hittillsvarande piéce de résistance, lotterimedlen, icke längre inflyta,
ty att teatern för närvarande icke kan leva på sina egna inkomster,
därom kan man vara fullkomligt förvissad.
Från teaterhåll gör man emellertid gällande att detta icke kap
undvikas under nuvarande depressionstider, då publiken över huvud taget
icke går på teatern, åtminstone icke om den ej har utsikt att få
skratta åt skabrösa situationer, clownerier eller originella regitrics.
Utan tvivel ligger det något riktigt häri. Erfarenheten visar oss ju
att de enda scener, som lyckats hålla sig uppe under den förflutna
säsongen, ha varit Operan och Oscarsteatern, vilka båda ett par
månader i sträck spelat varietéoperetter med lysande ekonomisk framgång,
om också i fråga om den förstnämnda konstanstalten med något
skamfilad självaktning. Men det finnes även en annan och högst
betydelsefull faktor, med vilken man måste räkna. Den stabilaste och
för god teaterkonst mest intresserade delen av stockholmspubliken,
den bildade tjänstemannaklassen, lärarna m. fi., har fått sin
ekonomiska ställning så djupt skakad av kristidens prisfluktuationer, att
den helt enkelt icke kan offra mer än det minsta tänkbara på en
teaterkväll. Priserna på teatrarna ha väl sjunkit men alldeles icke
i proportion mot den bildade medelklassens inkomster. Härvidlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
