Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kommunismen i Finland efter upproret. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
protokollsböcker hade bortförts eller förstörts vid de vitas anryckning,
föreningshusen voro belagda med kvarstad eller användes som
inkvarteringsställen för de lokala skyddskårerna.
Fackföreningarna, som spelat en mycket framträdande roll i upproret
genom att föreningsvis tvångsmobilisera sina medlemmar för röda
gardet, hade antingen upplösts eller också vägrade arbetsgivarna
att träda i någon förbindelse med dem under motivering att de
vid upproret framträtt som politiska, icke som fackliga
sammanslutningar.
Mer än alla dessa yttre omständigheter bidrog emellertid till
landets militära pacificering den psykologiska reaktion, som
omkastningen av de rena maktförhållandena i samhället utlöst inom
det röda lägret självt. Man misstar sig nog ej, om man
tillskriver den oerhörda ansvällning, varåt de socialistiska
organisationerna kunnat fröjda sig sommaren 1917 — ensamt
landsorganisationens medlemstal hade under månaderna efter
marsrevolutionen växt från 41,804 till 156,763 —, icke så mycket
en ökad spridning av de röda idéerna, som fastmera den
egendomligt fascinerande verkan makten alltid, oberoende av vem
som utövar den, har på stora samhällslager. Socialisterna hade
under revolutionssommaren genom det ryska vapenbrödraskapet
en mäktig vind i sina segel, det borgerliga samhället var svagt
och värnlöst, allt tydde på att de röda snart skulle vara
ensamt bestämmande i staten. Nu, efter nederlaget, hade en tvär
förändring ägt rum i detta avseende, och man kunde berätta
kuriösa exempel på den faktiska, icke blott föregivna andliga
massdesertering, för vilken det röda lägret blev utsatt i samma
ögonblick de vitas militära och fysiska överlägsenhet blivit
demonstrerad på slagfältet. Det var icke, för att tala med
socialisterna, »den vita terrorn», som åstadkom undret — den var
av kort varaktighet och utlöste mycket hastigt en reaktion också
på borgerligt håll —, det var maktviljans bristning inom
det röda lägret självt, inför ett nytt, påtagligt maktläge, som
verkade förändringen.
Det förlamningstillstånd, i vilket nederlaget och avspärrningen
från makten försänkt det socialdemokratiska partiet, varade hela
sommaren och hösten 1918. De brandröda tidningarna voro
fortfarande indragna — och åter kunde man berätta
egendomliga exempel på den fruktansvärda makt, som ett
opinionsbildningsmonopol utgör för en politisk grupp och som i sin mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
