Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kommunismen i Finland efter upproret. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska krav, närmast då med hänsyn till de förestående
riksdagsvalen. Partikongressen i december hade förklarat, att alla
socialistiskt tänkande medborgare i landet borde deltaga i valen
»för att söka återvinna åtminstone de (parlamentariska)
positioner, som gått förlorade genom 1918 års uppror», och
högersocialisterna förfäktade fortfarande ivrigt denna åsikt. De
flyktade upprorsledarna hade däremot i en från Petersburg
insmugglad proklamation, »Kommunistisk valsedel», uttryckligen förbjudit
arbetarna att deltaga i valet. Ett ögonblick såg det ut som om
redan nu en öppen schism skulle utbryta inom partiet, men i
sista stund tog vänstersocialisternas sunda förnuft ut sin rätt.
I ett upprop författat av kommunisten dr Ivar Lassy och
publicerat i Suomen Sosialidemokraatti den 22 februari uppmanades på
vänstergruppens vägnar arbetarna att trots allt gå till val, då
man genom en stark parlamentarisk representation i alla fall
»finge tillfälle att säga arbetarna sanningen om den rådande
järnhårda borgardiktaturen». Uppmaningen åtlyddes. Vid
valen gingo arbetarna mangrant till urnorna och lyckades i den
nya riksdagen besätta 81 platser eller 15 platser mindre än de
haft i den tidigare, av dem själva 1918 sprängda riksdagen.
Röstminskningen berodde på, att c:a 60,000 f. d. rödgardister
genom statsförbrytelsedomstolarnas utslag voro berövade sin
rösträtt. Annars hade de röda valmansskarorna hållit väl ihop;
om någon massövergång till den borgerliga vänstern var icke
längre tal. Endast i en punkt, men en avgörande sådan, skilde
sig den nya socialistiska representationen från den gamla:
samtliga de valda voro på — som det senare visade sig — ett par
undantag när högersocialister. Av den hesa och råa
maktsträvartypen från föregående riksdag syntes icke längre många
spår. Hela gruppen hade undergått en påtaglig kulturell
förbättring. — —
Som bekant daterar man i allmänhet, och med rätta, den
andra stora epoken i Finlands inre historia efter frihetskriget
från presidentvalet sommaren 1919. Den Paasikiviska
tyskvänliga regeringen hade avgått efter Tysklands sammanbrott i
slutet av november 1918 och efterträtts av den mera
ententefärgade Ingmanska »omorienteringsministären», samtidigt som
general Mannerheim övertagit riksföreståndarskapet efter
senator Svinhufvud. Den inre kursen hade dock under alla dessa
yttre förändringar i ledningen förblivit i huvudsak densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
