Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kommunismen i Finland efter upproret. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigande i sin känslogrund, och som dessutom fullständigt
harmonierar med sina anhängares privata intressen — att en sådan
åskådning aldrig kan rubbas eller påverkas av den grovt
mekaniska, på all djupare eller mera levande människokärlek och
genialitet blottade parlamentariska kompromisspolitik, som våra
dagars centerpartier i Europa representera.
Men även om man medger, att centerns försoningspolitik i
Finland sålunda komplett misslyckats — kan man därför hävda,
att den reaktionära politik, som fördes året närmast efter
upproret, visat sig mera effektiv i sina verkningar? Ja, i vissa
avseenden kan man det utan tvivel. Så länge den borgerliga
fronten hölls någorlunda obruten och det vita Finland visade ett
bergfast beslut att icke en gång till tolerera en utveckling av
arbetarrörelsen, sådan som den vilken lett fram till 1918 års
händelser, var också detta blotta faktum tillräckligt att hålla
arbetarna borta från en riktning, som ej syntes lova dem någon
utsikt till framgång. Om sedan en dylik borgerlig politik är
ideellt berättigad, och om den över huvud är möjlig i längden,
vill jag icke här uttala mig om. I det senare avseendet har
Finlands exempel ingen lärdom att giva, emedan den finska
centern av valpolitiska skäl frivilligt bröt den borgerliga fronten,
långt innan något inre eller yttre nödtvång för en dylik handling
förelåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
