Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - En Hjärnebiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 369
i brist på bättre brukar hedras med benämningen kulturhistoria, hade
han föga välvilja, men så mycket flera ironiska omdömen. Själva hans
stats- och samhällsuppfattning stod på strängt historisk grund och var i
främsta rummet framsprungen ur hans ungdoms ingående sysslande med
det gamla germanska samhällsskicket, icke utan påverkan av Gneists
berömda arbeten över engelskt samhällsliv, och ytterligare stärkt och
utbildad under hans studier i det laglösa moskovitiska samhällets
historia. Ur denna källa framgår hans oavlåtliga betonande av de enskildes
solidariska ansvar för rättens hävdande och statens styrka och sunda
utveckling. Åter och åter betonar han det germanska
rättssamhällets grundtanke: varje generations individuella och dock samfällda
ansvar för det arv, som mottagits från föregående generationer, och
för det arv, som skall lämnas till kommande. Ur denna
grundåskådning härleder sig ock hans understrykande av att vissa samhälleliga
funktioner, som för den nuvarande generationen övervägande eller
uteslutande framstå såsom individuella rättigheter, historiskt och
principiellt äro samhälleliga plikter. Det exempel, varmed han älskade
att klargöra innebörden av denna sats, var den svenska
folkrepresentationens tidigare utveckling. Det svenska riksdagslivet under
folkrepresentationens uppkomsttid präglas icke av de folkvalda ombudens
strävan att gentemot konungamakten hävda folkets rättigheter, utan
av konungamaktens energiska försök att tilltvinga sig riksdagens stöd
i arbetet för rikets styrka och förkovran och dess samfällda ansvar
för åtgärder, som av konungen igångsatts eller påtänktes. Denna
grunduppfattning, som Hjärne redan på 1870-talet utvecklade i ett par
berömda essayer i dåtidens Svensk Tidskrift, förblev han trogen till
livets slut. Det bekanta politiska slagord »försvar och reformer»,
som han på 1890-talet myntade, utgör ingenting annat än en i av
tidsomständigheterna påkallad form klädd tillämpning av grundsatsen.
Det är denna åskådning, som skänker helgjutenhet åt hela hans
politiska verksamhet, även när under inflytande av motsättningar i hans
egen lynnesart eller oförnekligen också ibland under trycket av dagens
taktiska krav linjerna icke framstå klara och följdriktiga. Att i en
tid som vår göra sig till tolk för en så pass kärv och krävande lära
var förvisso ingen tacksam eller angenäm uppgift. Att Hjärne så gjorde,
skall alltid räknas honom till ära; huruvida det skett fruktlöst, får
framtiden utvisa.
Icke sällan riktades mot Hjärne både såsom historiker och såsom
politiker förebråelser för obotlig skepticism och frän cynism. Att
Hjärne till sin läggning icke var så litet av en tvivlare, lärer icke
kunna förnekas. Han har själv bekant, att han bland sina lärjungar
hellre såg en Faust än en Wagner. Och särskilt i yngre år har
han nog mer än en gång känt en okynnig lust att ifrågasätta, vad
inom tidens vetenskap betraktades såsom oomkullrunkelig sanning.
Men skepticismen blev för honom aldrig världsåskådning — han har
själv på ett ställe betecknat den såsom tron på tillvarons oförnufl, och
en sådan tro har han alltid med skärpa avvisat. Men han förbehöll
sig rätten att fritt pröva och fritt förkasta, även när det gällde teser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
