Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - En Hjärnebiografi - Lytton Stracheys essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som tedde sig såsom oomtvistliga sanningar eller vetenskapens
fulltygade rön. Innerst inne var han dock icke främmande för en allt
annat än torrt intellektualistisk åskådning, som äger mycken
frändskap med Geijers och som någon gång på ett gripande sätt såsom
en personlig trosbekännelse framskymtar även i hans vetenskapliga
arbeten. Tydligast och formskönast framklingar den i följande ord
i den ståtliga perorationen till det berömda Gustaf-Adolfstalet den 6
nov. 1892: »Någon gång liksom framskymtar i själva händelsernas
sätt att forma sitt eget sammanhang någonting, som liknar ett
mänskligt anlete, med ett både strängt och milt leende över folken, som
tro sig gå sina egna vägar, men alltjämt hinna även dit de aldrig
velat. Om denna glimt är en villa, så väckes likväl aningen, att
utvecklingens oblidkeliga lagar i verkligheten ej äro ett system av
torra regler, utan yttringar av en personlig vilja, mot vilken ingen
annan någonting förmår.»
Någon cynisk maktfilosof eller maktpolitiker var han minst av allt.
Ingen har kraftigare och enständigare framhållit rättens hävdande
såsom det centrala både i den enskilda statens och det stora
statssamfundets liv. Men han hade en naturlig förkärlek för drastiska
uttryckssätt, han hade en obetvinglig lust att genom de efter olika
konventionella partischabloner utstofferade eller tillrättalagda
framställningarna tränga fram till de underliggande realiteterna, »wie es
eigentlich gewesen,» och hyste därför föga vördnad för de
sentimentala slagord, vari olika politiska skolor av fordom älskat och ännu
ej försmå att kläda sina i grunden ofta rätt jordbundna eller rent
egennyttiga strävanden. Att de riktningar av rätt olika färg, som
sålunda prövades till hjärta och njurar, voro — ofta nog i god tro —
benägna att tala om cynism, är kanske ej så förvånande. Men
Hjärne jagade icke efter dåliga bevekelsegrunder för människors
handlingar och avböjde att betrakta den historiska utvecklingen ur någon
nyttighetsfilosofis begränsade synvinkel. Med cynism i vanlig mening
hade hans kritiska värdesättningar, så omilda de kunde vara, intet
att göra.
Hade Hjärne varit den negative skeptiker och illusionslöse cyniker,
man ibland velat göra honom till, vore hans inflytande över
ungdomen oförklarligt. Det var just de ideella grunddragen i hans väsen,
det omutliga och stridsglada sanningssträvandet och de kärva kraven
på de enskildas arbete under samfällt ansvar för den svenska statens
sundhet, styrka och förkovran, som i förening med hans manliga
och stolta myndighet och hans muntra humor kring honom år efter
år samlade skaror av livaktig och ideellt lagd ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
