Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Lytton Stracheys essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu 1918 förgäves hans namn. Det var först i och med utgivandet
av essaysamlingen Eminent Victorians (1918) som han plötsligt och
för de flesta alldeles oväntat trädde fram i första ledet bland den
engelsktalande världens skriftställare. I likhet med sin store
landsman lord Byron kunde han säga om sig själv att han en morgon
vaknade och befann sig ryktbar. Den ena upplagan efter den andra
av hans bok såg dagen, till dato ej mindre än elva stycken, och en
lång tid framåt mötte man oavlåtligt hans namn i pressen och
tidskriftslitteraturen, oftast nämnt med beröm och erkännande men ej
sällan även skarpt kritiserat. Vad var det då, frågar man sig, som
gjorde just detta lilla essayband om ett par hundra sidor så
omdebatterat och föranledde så många kritici att med mer än vanlig
bestämdhet taga ställning till dess tendens och innehåll? Vid första
ögonkastet erbjuder det minst av allt något uppseendeväckande. Det
innehåller endast fyra uppsatser, samtliga utgörande biografiska
studier över från olika synpunkter märkliga representanter för den
victorianska epoken, kardinal Manning, Florence Nightingale, dr Thomas
Arnold och general Gordon. Materialet är icke nytt; tvärtom har
författaren genomgående stött sin framställning på allmänt kända,
tidigare utgivna biografiska och historiska arbeten. Det fängslande
ligger på ett annat område. Det är själva behandlingssättet,
synpunkterna och stilen, som utgöra Lytton Stracheys specifika förtjänst
och förläna hans uppsatser deras fascinerande, ibland nästan
irriterande intresse. Som psykologisk analytiker är han skarp och klar,
ofta respektlös och bitande i sina karaktäristiker, välgörande fri från
konventionalism och aldrig rädd för att tala rent ut. Hans stil är
livfull och fängslande, gärna ironisk, alltid elegant och genomskinlig.
Det beror icke på en tillfällighet att han i företalet till sitt arbete
nämner Gibbons namn, ty man behöver icke läsa många sidor i
Eminent Victorians för att lägga märke till att dess författare i
likhet med mr Boffin i Our mutual friend ehuru med betydligt större
behållning studerat Decline and Fall of the Roman Empire. Mera
avgörande för hans arbetes framgång, än detta var emellertid den
metod han tillämpade. Grundsynpunkten för sitt tillvägagångssätt
har han formulerat i den paradoxalt tillspetsade men måhända ej
alldeles oriktiga satsen att den victorianska periodens historia aldrig
kommer att kunna skrivas därför att man känner för mycket av den.
Själv vill han i medvetandet av detta förhållande försöka med en
helt annan metod än den vanliga; i stället för att från alla håll
samla ett material, varur sedermera en abstraherad och förenklad
bild av tiden kan vinnas, vill han försöka att liksom en havsforskare
här och där sänka sitt instrument ned mot botten för att få upp ett
eller annat karaktäristiskt specimen, av vars egenskaper den
granskande analytikern kan sluta sig till hela periodens lynne och
läggning. Det sätt på vilket han i Eminent Victorians tillämpat sin metod
har som nämnt blivit föremål för tämligen divergerande omdömen —
många engelsmän av den äldre generationen torde sålunda
exempelvis ha svårt att förlåta honom den föga devota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
