Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Lytton Stracheys essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blivit en i alla hänseenden ypperlig essay, buren av en känsla för
den franska klassicitetens poesi, som få engelsmän torde vara i stånd
att uppbringa. Särskilt ovanligt är det att hos en engelsk kritiker
finna en riktig uppskattning av Racines underbart klara och smidiga
stil, som utan att till formgivning eller ordförråd röra sig utom
vardagsspråkets gränser dock förmår giva uttryck åt ett så rikt
nyanserat känsloliv. Flera andra essayer bära likaledes vittne om
författarens intresse för den franska kulturen sådan den framträder i
landets litteratur: ett par förträffliga Voltairestudier, ett briljant porträtt
av madame Du Deffand, tecknat med en påtaglig sympati, som
förråder författarens intellektuella frändskap med det skeptiskt-ironiska
1700-talet, och en liten roande skizz av Henri Beyle. Av engelska
typer har han skildrat ett par egendomliga original: lady Hester
Stanhope, en systerdotter till William Pitt, som efter några tämligen
äventyrliga år i London societeten gav sig ut på resor i Orienten
och slutade som eremit på Libanon, och mr Thomas Creevey, en
senfödd kollega till Samuel Pepys, tillbringande sin tid som mer eller
mindre öppen snyltgäst på den engelska whigaristokratiens herresäten
och oavlåtligt, dag för dag antecknande allt skvaller, som gick ut
och in genom hans öron, till dess han slutligen som lön för sitt
ivriga kritiserande av ämbetsmännens vanstyre av sina partivänner
erhöll en behaglig sinekur med 600 £ om året. En artikel slutligen
som ej får förbigås handlar om dr Johnsons Lives of the poets.
Den är helt kort men dess mera innehållsrik; författaren upptar
nämligen där till diskussion frågan om den litterära kritikens principer
och fäller därvid några förträffliga uttalanden som låta oss ana hur
han för sin personliga del fattar dess uppgift. Han ställer mot
varandra den strama och principfasta kritik, som d:r Johnson
representerar, och den smidiga, odogmatiska och huvudsakligen psykologiskt
betonade metod som utbildats av Sainte-Beuve och som allt mer och
mer kommit att behärska den moderna litteraturvetenskapen. »Utan
tvivel», säger han, »äger den moderna metoden mera vidd och djup;
men den är icke fri från sina olägenheter. En stark sympati för
den författare man behandlar kan framkalla många misstag; kritikern
känner sig så lycklig över att kunna förklara allting, att kunna visa
hur det ena är en produkt av tidsomständigheterna, det andra en
produkt av omgivningens inflytande och det tredje det oundvikliga
resultatet av medfödda anlag och böjelser, att han ibland alldeles
glömmer bort att undersöka om det verk han har framför sig äger
något värde eller ej. I dylika fall kan man icke hjälpa att man känner
en viss längtan efter den Johnsonska domarsträngheten». Det är
icke ointressant att konstatera, att dessa ord härröra från en
kritiker, vilken visat sig kunna handhava den psykologiska metodens
hjälpmedel med så ovanlig skicklighet som Lytton Strachey. Även
han har haft en bestämd känsla av att kritik utan fasta
utgångspunkter vid värdesättningen i längden måste bliva något ohållbart,
och det är reaktionen mot denna principlöshet som kommit honom
att fatta det berättigade i d:r Johnsons rätlinjiga konstlära. Det ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
