Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Kvinnor i statstjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa och dylika frågor lämnade behörighetslagen som sagt
fullständigt olösta. Så lättvindigt ville emellertid ej ens av lagens
anhängare i riksdagen flertalet taga saken, utan det sammansatta
utskott, vars majoritet förordade den, ville därpå hänga en
ikraftträdandebestämmelse av innebörd, att den först skulle träda i
verket, när konung och riksdag därom enades; och det utsädes tydligt
i motiveringen, att detta borde vara beroende på ett kommande
avgörande angående kvinnliga befattningshavares avlönings- och
pensioneringsförhållanden. Andra önskade, att från tjänster, öppna för
kvinnor, även skulle undantagas domareämbeten och chefsbefattningar,
och åter andra framhöllo det naturliga däri, att varje
behörighetslagens antagande borde anstå, till dess man vore på det klara med
de närmare villkor, under vilka kvinnorna skulle innehava
befattningarna. Då sistnämnda ståndpunkt blev Första kammarens, får
frågan alltså ligga till sig.
Dess pådrivare komma helt visst att arbeta för, att detta ej blir
någon vila i stillhet. Goda skäl finnas därför att noga skärskåda
en del av de med frågan förbundna realiteterna.
Först möter avlöningsfrågan. Hittills har det som bekant
genomgående varit regel, att kvinna avlönats lägre, än man i samma
tjänstegrad. Kvinnorörelsen yrkar energiskt på ändring. Det säges, att
den nuvarande regeln vilar på en mer eller mindre klart fattad
behovsprincip: mannen, den verklige eller tänkte familjeförsörjaren,
behöver såsom sådan mera än den blott sig själv försörjande
kvinnan; alltså har staten givit honom mera. Häremot opponera
kvinnosakskvinnorna. Skall behovsprincipen grundas på
familjeförsörjningen, så framhålla de, att icke alla män äro eller bliva
familjeförsörjare, åtskilliga kvinnor kunna hava försörjningsplikt gent emot
andra; alltså bort med olikheten, giv i stället lika lön åt alla! Skall
familjeförsörjningen på något sätt premieras, så gå då, heter det,
andra vägar än genom lönerna!
Än skarpare blir naturligtvis oppositionen, om behovsprincipen
förklaras sammanhänga med, att en man i allmänhet behöver mer än
en kvinna för sitt livsuppehälle. Sådant erkännes kanske ha varit
fallet, så länge en stor del statsanställda kvinnor bodde i hemmet
och hade anställning blott såsom ett bidrag till försörjningen. Men
något sådant kan icke vara meningen framdeles, när alla platser
skola öppnas för kvinnor.
Alltså kör man principiellt fram med satsen: lika lön för lika
arbete, såsom den enda berättigade. Emellertid möter även här en
hake. Nationalekonomerna ha påpekat, att vid samma lön
efterfrågan på manligt arbete i regel är starkare än efterfrågan på
kvinnligt, och att detta måste bero på, att i regel vid dylikt arbete
männens arbetsresultat måste anses kvantitativt eller kvalitativt
överlägset kvinnornas. Obehagligt påstående! Huru klara sig undan detta?
Jo, det sker hos senaste kommitterade för behörighetsfrågans
utredning på ett högst originellt sätt. Det heter, att sedan staten
principiellt medgivit kvinnorna behörighet att innehava vissa tjänster, »synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
