Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Striden mellan Wu Pei-Fu och Chang Tso-Lin. Av C. G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det rätta sättet, och det återstår nu endast att bygga vidare.
Chang Tso-lins trupper voro ej heller att förakta; de voro
säkerligen bättre beväpnade och utrustade än motståndarna, och deras
lägre officerare voro ganska kunniga och entusiastiska. Men
det brast här på de högre befälsposterna; större delen av Changs
generaler voro hans släktingar och personliga gunstligar, som
saknade både de nödvändiga kunskaperna och det ändå
nödvändigare moraliska modet, samt även i många fall tron på
seger.
Jag kan äntligen övergå till det akuta stadiet av krisen. Den
började i slutet av förra året med en ministerkris i Peking.
Centralregeringen hade som vanligt dåliga affärer, men de
började nu att bli fullkomligt omöjliga. Då de aldrig fingo pengar
från Peking, hade nämligen de stora guvernörerna hittat på att
för egen del lägga beslag på de inkomster, som förut direkt
influtit till centralregeringen. Så t. ex. tog Chang Tso-lin all
saltskatten i Mandjuriet, och Wu Pei-fu annekterade all
inkomsten från södra delen av Hankow-banan. Som dessa
inkomster för länge sedan voro pantsatta för utländska lån, blev
situationen alldeles förtvivlad. Inga ämbetsmän fingo löner på
många månader, och räntorna på lånen började att förfalla
obetalda. Följden var naturligtvis protester från legationerna i
Peking med det hotande spöket av en stark internationell
kommitté för Kinas finansiering i bakgrunden. I denna obehagliga
situation vände sig presidenten på inrådan eller rättare sagt
kommando av Chang Tso-lin till Kinas främste finansiär, med
anmodan att bilda en ny ministär för att om möjligt undvika
den hotande statsbankrutten. Jag har för flera år sedan haft
tillfälle att beskriva hans tidigare öden. Det var nämligen ingen
annan än Liang Shih-yi, Yuan Shih-kais högra hand och, kan
man väl utan överdrift säga, hans onda genius. Efter Yuans
kortlivade monarkis fall blev han, om jag ej missminner mig, dömd
till döden. Han rymde emellertid i god tid till Japan, blev
några år senare benådad och återvände då till Kina, där han
under de senare åren utan att officiellt synas sökt återvinna
sitt politiska inflytande. Och nu, endast sex år efter dödsdomen,
blir han ombedd att bilda ministär! Fullt medveten om att
han bakom ryggen hade Chang Tso-lins många och goda
divisioner, accepterade han posten och kom omedelbart fram med
en onekligen rätt god plan att avhjälpa regeringens största nöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
