Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Den klassiska bildningens dödsfara. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitetens humanistiska sektioner uttryckt önskan att latin
skall göras obligatoriskt för studier inom dessa sektioner, dock
ej för alla dithörande ämnen. Delta är dock tillsvidare endast
en from önskan, och man kan alltså ingalunda räkna de 9
procent som ägna sig åt humanistiska universitetsstudier utan
vidare som latinare. Omkring 20 procent torde hädanefter kunna
anses läsa latin. Kommissionen beräknar 25 procent, men då
för närvarande latinarna utgöra 45 1/2 procent med någon
tendens till ökning, så finner man att enligt förslaget minst 20,
sannolikt 25 procent av hela studentantalet skulle lockas bort
från latinlinjen. Grekerna, som hittills hållit sitt lilla antal
förvånande bra uppe, skulle sannolikt drivas ner till föga mer än
3 procent, medan det vore ytterst önskvärt att de ökades. Ty
kunskap i grekiska är synnerligen nyttig för alla studerande
inom de humanistiska sektionerna och — enligt uttalanden av
t. ex. Hjärne samt, om jag ej missminner mig, Noreen och
Schück — strängt taget nödvändig för varje högre humanistisk
bildning.
Man tycks föreställa sig att den klassiska bildningen numera
blott har intresse för några specialister. Lämnar man endast
dessa specialister drägliga tillfällen till klassiska studier, så tror
man sig ha uppfyllt all rättfärdighet. Men om den klassiska
bildningen faller, så faller ock grundvalen till all historiskt lagd
humanistisk bildning. Den synnerligen djupa betydelse den
klassiska bildningen haft för svensk liksom för fransk, engelsk och
tysk kultur bottnar just däri att den icke varit en lärd
specialitet. Det är icke de klassiska specialisterna utan män som
Ehrensvärd, Geijer, Hjärne, Montelius, Noreen, Levertin, som
Kellgren, Tegnér, Atterbom, Viktor Rydberg ända fram till Fröding,
Heidenstam, Ossiannilsson och Vilhelm Ekelund, vilka skapat
den svenska kulturens klassiska tradition och därmed dess
ryggrad.
Ofta hör man resonemanget att eftersom de klassiska språken
äro svåra att lära och lätta att glömma, så tjänar det ingenting
till för andra än specialister att läsa dem i skolan. Men detta
är just ett utslag av den där nyttighetssynpunkten som innebär
att det för svenskar är viktigare att känna Trälleborg än Athen,
och som i regeln utmynnar i att man varken känner Athen eller
Trälleborg. Man glömmer härvidlag för det första den logiska
och formella träning de klassiska språken giva. På intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
