Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Den italienska fasciströrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 DAGENS FRÅGOR
viker och anarkister. Till rörelsen anslöto sig unga officerare och
soldater, studenter, medelklassynglingar inom skilda yrken samt även
många arbetare, vilka tröttnat på kommunistledarnas herravälde i
fackföreningarna och på de ständiga strejkerna. Arbetslösa
demobiliserade soldater, som vant sig vid att bära vapen, men som i
politiken just ej hade några deciderade åsikter, kommo också med.
Mussolinis tidning var rörelsens organ, och där rasade han dagligen mot
regeringens svaghet särskilt under ministären Nitti, som tolererade,
att exempelvis kommunistiska lokomotivförare vägrade transportera
trupper och militärmateriel på järnvägarna.
Den inre organisationen av fasciströrelsen tog halvtannat år, och
det var först de kommunistiska blodsdåden i Bologna i november
1920 som gåvo signalen till fascisternas aktiva framträdande.
Bolog-nas fascister grepo till vapen, meningsfränder i mängd strömmade till,
och inom kort var ordningen hårdhänt återställd i staden. Det var
nu som rörelsen i ett slag fick sin stora utbredning. I en mängd
städer, där kommunisterna spelat herrar, fingo de rymma fältet för
fascisterna, vilka ej drogo sig för att bortjaga kommunistiska
stadsstyrelser, förstöra socialisttidningarnas tryckerier och prygla upp
dem, som skymfat Italiens flagga. De nationella känslorna togo
sig uttryck i flaggfester och processioner, högtidlighållande av
krigiska minnesdagar o. s. v. Det blev åter en smula ordning på
järnvägarna, där tågpersonalen ej längre kunde tillåta sig att stanna
tåget mitt på linjen, tills en misshaglig officer tvungits att stiga ur,
såsom förut förekommit. När socialisterna mot fascistövergrepp
proklamerade lokala »storstrejker», sörjde fascisterna för att
järnvägs- och spårvagnstrafiken hölls i gång, att butikerna höllos öppna
o. s. v. Allmänheten började betrakta fascisterna som beskyddare
mot kommunistövervåld och följde deras exempel att reagera
däremot, men den nya rörelsens ungdomlighet gav den mångenstädes
en prägel av övermodigt lagtrots, som ej kunde undgå att framkalla
bekymmer. Den som råkade komma i vägen för en
fascistproces-sion och ej genast strök av mössan för fanan riskerade ett slag i
skallen med den påk, som jämte den svarta skjortan hörde till
fascisternas uniformsutrustning. Några klandrande ord i en
socialisttidning voro tillräckliga för att redaktionslokalen skulle gästas av en
fascistskara, som slog sönder bord och stolar och drev redaktion
och sättare på flykten. I deputeradekammaren, där fascisterna vid
1921 års val besatte 34 platser, ställde de ibland till slagsmål med
socialistrepresentanter, och man nödgades i kapprummen anordna
små skåp till tjänst för de folkrepresentanter, som absolut ville gå
beväpnade på gatorna, men nu hövligt tillhöllos att lägga ifrån sig
revolvrarna, innan de inträdde i sessionssalen, där åtminstone vid
ett tillfälle en fascistrepresentant gjort min av att mot en antagonist
tillgripa det sexpipiga argumentet.
Sitt stora slag slogo fascisterna vid storstrejken i augusti. De
moderata socialisterna hade på sommaren börjat förbereda
»fruktbärande samverkan» med det katolskt demokratiska Partito Popolare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
