Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Svensk och utländsk historieundervisning. Av Wilh. Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK OCH UTLÄNDSK HISTORIEUNDERVISNING 475
och 1920 utomordentlig ambassadör till Vatikanen för »kyrkans
äldsta dotter». Hanotaux, en av Frankrikes yppersta historiker
i senare tid, har i sin forskning förenat det stora seklet och
den tredje republiken. På sockeln av jungfruns staty har
anbringats hyllningen: »elle vécut, elle s’arma, elle mourut pour
la France. Et c’est qui nous la rend plus chére, å nous tous
in-distinctement». Utan åtskillnad för alla, för klerikaler och
fritänkare av Anatole France’s typ och stadga, för rojalister och
radikaler eller socialister! Medan Tyskland just ingår i den
strid om det förflutnas sanning och mening, som fordom söndrat
fransmännen, är det nu kontinuiteten i sin utveckling, som de
senare bemöda sig att framhålla. Riddaren och korsfararen,
den självförgätne kungatjänaren, upplysningens honnéte homme
och den revolutionäre idealisten, de äro alla typer, som
världskrigets fransmän måste assimilera, uttalade för några år sedan
en fransk lärare. Det är en samling kring traditionen och
nationaliteten, som steg för steg skymtar bl. a. i läroböckerna.
Professor Seignobos, den internationelle historikern, som kring
sekelskiftet och tidigare jämväl producerat sig som pedagogisk
författare, undvek som regel i sina läroböcker direkta
omdömen om eget folk och andra. Hans objektivitet har rönt
tyskarnas erkännande. När däremot för ett tiotal år sedan en
vetenskapsman och en skolman H. Väst och R. Jollifier, förenade
sig om en lärobok för seminarier, hette det mer oförbehållsamt,
att »ingenstädes välmågan är allmännare än i Frankrike,
ingenstädes de sociala framstegen längre hunna». De »ihärdiga»
tyskarna apostroferas dock en och annan gång i ett slags
eggande motsats till kastningarna i franskt lynne och historia,
t. ex. vid resningen mot Napoleon. Men i det standardverk för
fransk historisk pedagogik, som 1920 och följande år i olika
koncentriska kurser utarbetats av tvenne inspektörer och lärare,
Gauthier och Deschamps, har segerns anda fullständigt trängt
igenom. Efter en hyllning åt Ludvig XIV:s krigiska heroism i
olyckans dagar och en karaktäristik av revolutionsmonarken
Ludvig XVI som kungen »vilken ej kunde kommendera» heter
det, i senaste tid, om tyskarnas siste kejsare: »Det var en
mycket elak man, Wilhelm II. I stället för att säga åt sitt folk,
att framgång bara kommer av arbete, att lyckan endast finnes
i godhet, hederlighet och rättvisa, sade han detta: ’Se
Frankrike, så rikt, så vackert! Se dess betesmarker, vingårdar, spann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
