Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Landsorganisationens kongress
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 DAGENS FRÅGOR
Man måste bliva blöt ett slag, men se’n skiner solen till torkning
en stund igen! Arbetarkongresser äro ovanligt typiska för sken- och
formelväsendet inom demokratien. Den tysk-italienske syndikalisten
prof. Robert Michels i Basel har i ett år 1910 utgivet arbete om
»partiväsendets sociologi» på grundval av mångåriga erfarenheter och
studier av den moderna arbetarrörelsen kunnat konstatera ett
internationellt likformigt förlopp av vissa proletära partiföreteelser bl. a.
beträffande kongresser: ytterst radikala ordkaskader och resolutioner,
men mycket konservativa åtgärder och resultat, energisk kritik av
samtliga avlönade funktionärer (det som Bengt Lidforss kallade
»akustiska erfarenheter i A-salen») sÉmt därefter lika enhälligt återval av
dessa funktionärer.
Annorlunda gick det ej med förevarande Landsorganisationskongress.
Ledningen hade först vid behandlingen av verksamhetsberättelsen,
som omspände de händelserika åren 1917—1922, en flere dagars dust
med oppositionen. Denna är ständigt återkommande på alla dylika
kongresser och företer så till vida en viss likhet med den vid
svenska universitet, numera utdöda studentradikalismen, att den
städse rekryterar sig ur de yngre åldersklasserna. Folk som på
tidigare kongresser voro frasberusade rabulister, som ansågo all slags
ledning vara en utmaning mot de klassmedvetna, bliva klokare med
åren och trivas då allt bättre bland ledningens mera tystlåtna, men
desto voteringssäkrare anhängare på kongressbänkarna.
Det är inte så lätt att hålla reda på de olika meningsriktningarna
inom den svenska arbetarrörelsen; det är snart lika svårt som med
sekterna i kyrkohistorien. Vare det nog sagt, att vi för närvarande
räkna fyra arbetarpartier i Sverige: socialdemokrater, vänstersocialister,
kommunister och ungsocialister; samt tvenne fackliga huvudgrupper:
de till Landsorganisationen anslutna fackförbunden (c:a 300,000
(medlemmar), som lokalt bestå av fackföreningar, och syndikalisterna
c:a 30,000) med Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. G. — ej att
förväxla med G. S. A.!) som högkvarter och lokala samorganisationer
(L. S.) som underavdelningar. Socialdemokratin och
Landsorganisationen höra sedan gammalt ihop. Ungsocialister och syndikalister hava
gemensamma beröringspunkter i sin antiparlamentariska åskådning.
Vänstersocialister och kommunister hava däremot ingen separat
fackföreningsrörelse att ty sig till; de försöka därför att parasitera på
Landsorganisationen. Kommunisterna hava i sådant syfte bildat en
särskild sammanslutning, »Fackliga Propagandaförbundet», som på
order från Moskva efter internationell plan bedriver »kommunistiskt
cellarbete», på svenska bolsjevikisk agitation, inom de
fackorganisationerna, vilkas medlemsmajoritet är gammalsocialistiskt orienterad.
Från detta håll kom oppositionen vid sista
Landsorganisationskongressen. Den var denna gång fastare organiserad; vid föregående
tillfällen hade den ingalunda saknats, men varit mera spontan och
individuell. Därmed hade den emellertid icke vunnit i vederhäftighet.
Landsorganisationens ordförande, herr Arvid Thorberg, karakteriserade
den under debatten med lokomotivförarens ord om tjuren, som ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
