Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Räntefotens framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 525
När en våldsam lågkonjunktur satte in i samband med ett lika
våldsamt prisfall, så var det därför i verkligheten en given sak, att
räntefoten efter kriget skulle komma att falla mycket starkt, och så
har det också blivit i verkligheten. När den industriella och
kommersiella verksamheten går med förlust, är nämligen antalet av dem
som vilja låna för produktiva ändamål naturnödvändigt litet; å andra
sidan är det lika givet, alt i ett dylikt läge de som ha något att
placera kasta sig över placeringar med fast ränta, när placeringarna
med rörlig ränta, d. v. s. aktierna, endast tyckas bringa förlust. För
att vända saken på ännu ett tredje sätt: vid stigande penningvärde
får varje långivare tillbaka ett belopp med större köpkraft än det
(nominellt lika stora) belopp han lånat ut samt gör följaktligen en
vinst utöver den ränta som löper på lånet, och dylika placeringar bli
därför eftersökta; däremot blir låntagarens ställning då tvärtom allt
mindre avundsvärd, därför att han har att betala tillbaka ett belopp
med större köpkraft än det han tagit emot, och följaktligen blir han
allt mindre villig eller mäktig att låna. Det ena som det andra
sänker räntefoten.
Vårt nuvarande läge är därmed förklarat. År 1913 måste svenska
staten betala 41/2 procent på sitt sista lån före kriget, och i fjol
upptogs ett svenskt statslån med ej mindre än 6 % ränta. Under
denna höst har däremot ett flertal svenska kommuner — sålunda
låntagare rent av med svagare kredit än staten — fått låna till en
effektiv ränta på omkr. 4,65 %. Det har t. o. m. talats om ett
svenskt statslån med så låg räntefot som 4 procent, sålunda avgjort
under den sista fredstidens nivå; och även om detta torde komma
att tillhöra de fromma önskningarna, så kan det ej gärna betvivlas,
att svenska staten nu kan få kredit på minst lika goda villkor —
rent Utvärtes betraktat — som omedelbart före kriget.
Obligationsmarknadens utveckling har också sin fulla motsvarighet
i bankräntans. Diskontot, d. v. s. lägsta utlåningsränta i bankerna,
stod ännu i april månad i fjol på 7 l/2 procent, men nu är det nere
i 4 Ya- Många ha hoppats på ytterligare sänkning, ned till 4 X?
vilket visserligen efter allt att döma vore högst olyckligt; men om
de hittills företagna sänkningarna är endast gott att säga. En
lågkonjunktur måste mötas med räntesänkning, om den i någon mån
skall kunna begränsas eller hejdas. Detta framgår redan av vad
som nyss sagts om en lågkonjunkturs inverkan på tillgång och
efterfrågan på sparande eller kapital; men en annan sida av samma sak
är räntefotens egen inverkan på penningvärdet och konjunkturerna.
När räntefoten är abnormt hög, verkar detta nämligen så, att den
utelöpande penningmängden minskas, och detta i sin ordning verkar
i prissänkande riktning, så att en alltför hög, d. v. s alltför
långsamt sjunkande, räntefot ytterligare försämrar konjunkturerna. Tvärtom
medför en för låg, d. v. s. en alltför långsamt stigande, räntefot
prisstegring samt därmed »högkonjunktur» och spekulation. I denna
stund har prisfallet efter allt att döma nått sin botten, och den
omedelbart förestående risken är nu motsatsen, en ny prisstegring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
