Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Lloyd Georges fall och framtidsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 DAGENS FRÅGOR
valbestämmelser skulle då automatiskt ha gjort den 11 november,
vapenstilleståndets fyraårsdag, till den stora valdagen, en händelse,
som icke blott »ser ut som en tanke», utan torde ha inneburit ett
effektfullt valpsykologiskt trick av »den lille trollkarlen», ett
skickligt grepp i väljarefolkets känslosträngar, syftande att stämma dem
till harmoni med Lloyd Georges heta önskan att fortfarande dominera
brittisk politik liksom under de bägge åren närmast före
vapenstilleståndet. Tapers listigt uttänkta manöver korsades av en motintrig
från Tadpole: de skotska unionisternas valboss, den sluge
slorbryg-garen sir George Younger, omöjliggjorde uppskovet genom att
påskynda partikongressens inkallande, och de konservativa
underhusledamöternas klubbmöte beslöt sig — under intrycket av en samma
morgon bekantgjord konservativ valseger i industriarbetarekretsen
Newport — att låta minan springa ännu några dagar tidigare. Mötet
uttalade sig för koalitionens omedelbara sprängning. Därmed var de
konservativa regeringsmedlemmarnas kvarstannande i en ministär
Lloyd George omöjligt, och redan en timme senare var den
skickligt torpederade ministärens chef på väg till Buckingham Palace för
att meddela konungen sin egen och sina kollegers nödtvungna
demission. Initiativet i valstriden hade spelats den gamle valstrategen
ur händerna. Det blev i stället Bonar Law förbehållet att bestämma
tidpunkten för valen och draga ut i härnad med den ökade
auktoritet, som besittningen av rikets högsta ämbete kan medgiva.
Lloyd Georges avgång just den 19 oktober föranleddes sålunda
närmast av ett partipolitiskt intrigspel, hans fall från
regeringsmaktens tinnar hade naturligtvis djupare orsaker. Främst bör man nog
därvid ej tänka på hans Orientpolitik. De svåra missgrepp han — för
övrigt i förening med sina regeringskolleger, särskilt lörd Curzon och
Winston Churchill — på detta område gjort sig skyldig till under
tiden mellan vapenstilleståndet med Turkiet i Mudros 1918 och
Smyr-nas fall doldes i viss mån för valmännen genom det färska
faktum, att freden dock till sist bevarats och yttre enighet återställts
mellan de allierade. I Manchestertalet kunde Lloyd George med
rätt stor framgång posera som »peace-maker», fastän hans motståndare
ej utan fog tillskrevo andra äran av fredens bevarande och inom
vida kretsar harm rådde över den förödmjukelse inför Frankrike
man fått utstå — den liberale veteranen lord Lincolnshire gav
nyligen luft åt denna bitterhet i orden »England har blivit Europas
fotboll». Sådana känslor hos tänkande engelsmän kunna bli Lloyd
George till hinders i den nya Midlothiankampanj han nu börjat efter
ärevördigt föredöme, men de vållade ej hans fall. Detta bör nog i
stället huvudsakligen tillskrivas inrikes partipolitiska orsaker. De
misstrogna konservativa hade länge fruktat, att koalitionen med Lloyd
George skulle till oigenkännlighet förvandla och splittra deras parti,
liksom han genom samma koalitionspolitik söndrat det gamla
liberala. Under kriget var koalitionen en av rikshänsyn betingad
nödvändighet, men när nu nära 3l/2 år gått sedan fredsslutet i Versailles,
började man inom underhusets största parti tröttna på att som rege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
