Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Lloyd Georges fall och framtidsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 537
Tingspolitikens ledare och de från regeringen utflödande förmånernas
högste utdelare tolerera en nyckfullt oberäknelig f. d. radikal
demagog med diktatorslater. En lång rad fyllnadsval hade också visat, att
»koalitionskupongen» ute i valkretsarna var ytterst impopulär och
indirekt ökade de raskt framryckande arbetarpartikandidaternas
utsikter att vinna anslutning bland massorna med sin av hänsyn till andra
partier obundna och därför rättframmare och temperamentfullare
politiska förkunnelse. Englands konservativa parti har av gammalt
drivit positiv social reformpolitik, men det vill hällre självt utforma
den än acceptera anvisningar från Lloyd George, och partiets
högerflygel, särskilt inom överhuset, har ej för hans senare bana glömt
Limehouse-talet och krossandet av överhusets konstitutionella
maktställning samt aldrig kunnat helt frigöra sig från misstankar om att
den gamle förvandlingskonstnären en vacker dag skulle revenir å ses
premiers amours. Nödtvånget att under hans ledning svälja den
uppgörelse med Irland, som gjort själva partinamnet »unionister» till en
anakronism, har även bidragit att skärpa misstron, som för övrigt
också närts av brokigheten i Lloyd Georges utrikespolitik och de
växande svårigheterna att med honom som premierminisler bevara
den särskilt på ultrakonservativt håll omhuldade ententen med
Frankrike. Det är säkerligen överväganden och stämningar av detta slag,
med tonvikten lagd på de inrikes- och rent partipolitiska bekymren,
som utgjort bakgrunden för sir George Youngers manöver, vilken
påbörjades redan vid tiden för Genuakonferensen, men då med knapp
nöd bragtes till avbrott för att nu under gynnsammare konjunkturer
leda till Lloyd Georges nödtvungna oktoberflyttning från n:r 10
Dow-ning Street och week-end-residenset The Chequers.
Lloyd George har aldrig varit någon resignationens man, utan i
stället städse — som han själv förklarade i Manchester — a fairly
pagnacious animal. Hans framtidsplaner gå synbarligen ut på att
snarast möjligt återvinna makten, antingen som av folkstämningen
partierna påtvingad premierminister liksom Gladstone efter
Midlothian-kampanjen eller som en av samma folkstämning och växande
partiförvirring i underhuset understödd inflytelserik »riksfarbror», med
vilken den ur valen framgående nya regeringen, hurudan än dess färg
blir, måste räkna, så att han med tiden skulle kunna föreskriva den
sina villkor. Det är betecknande för mannen, att den engelska
pressen av skilda partier ännu efter hans båda första programtal, i
Manchester och Leeds, livligt debatterar den intressanta räknegåtan,
huruvida Lloyd George ämnar söka få ånyo flytta in vid Downing Street
och på Chequers som chef för ett »nationellt» centerparti eller för
en liberal-socialistisk eller för en konservativ-liberal
koalitionsministär. Manchester Guardian, som företräder den grupp inom det
oberoende liberala partiet, vilken tänker sig möjligheten av återförening
och försoning med Lloyd George, slutar sina spekulationer över dessa
olika alternativ med att i brydd ton utropa: »Men vem kan
förutsäga banorna för denna ostadiga och självmotsägande personlighet?»
Själv har Lloyd George till skrivande stund med mycken omsorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
