Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Englands nya underhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm den 2. 12. 1922.
Den engelska valstriden är till ända, och Bonar Law
har vunnit sin påräknade valseger, t. o. m.
fullständigare än valexperterna i allmänhet väntade. En ny uppsättning
underhusledamöter har dragit in i Westminster och på övligt sätt
avlagt trohetseden till konung Georg. Koalitionsministärernas tid är
tills vidare förbi, och man har återvänt till vad en liberal engelsk
talare i våras efterlyste som det i krigsårens stormar förlorade idealet,
»hälsosam partistyrelse». Det nya underhusets sammansättning visar
emellertid, att drömmen om alltings återställelse ej kunnat
förverkligas, att äfven i England det parlamentariska livets förenkling till
det ursprungliga schemat med två stora vid statsrodret varandra
avlösande partier numera ej kan genomföras. Tvåpartisystemet hör
till det förgångna likaväl som den »två-makts-standard», som länge
var fastslagen regel för brittisk marinpolitik. Det nya underhuset
innefattar visserligen två varandra intensivt motsatta och vart och ett
för sig relativt homogena partier, det konservativa och arbetarpartiet
— vilket sistnämnda från en liten maktlös smågrupp vuxit ut till det
gamla liberala partiets efterträdare som en konservativ regerings
parlamentariska huvudmotståndare — men emellan dem står nu det
liberala partiet som en rätt manstark, men inbördes söndrad
mellangrupp, vars ena flygel svärmar för »fruktbärande samverkan» åt
vänster, medan den andra slites mellan gamla vänstertraditioner
och nyvunna högersympatier.
På sätt och vis erinrar denna utveckling om den som
parlamentarismen genomgår i de nordiska länderna, men denna yttre likhet bör
ej fresta till alltför hårdraget genomförda analogier. »De lokale
for-holde» genombryta på bägge hållen det abstrakta »parlamentariska»
schemat, och de äro i England väsentligt olika exempelvis de för
svenska valseder och svensk riksdagspolitik kännetecknande. En av
de viktigaste olikheterna är väl, att i England arbetarklassen av
gammalt lämnar stora väljarekontingenter till alla de politiska partierna.
Några bland det nya engelska underhusets konservativaste män sitta
där som representanter för östra eller södra Londons mest
»proletära» stadsdelar, och den moderatkonservativa riktning, vars främste
man Joseph Chamberlain en gång var och för vilken hans son Austen
mera med namnets än begåvningens rätt nu står som ledare,
uppbäres till stor del av arbetareväljare i norra och mellersta England.
Samtidigt räknar liberalismen av bägge nyanserna till sina kärntrupper
vid valurnorna frireligiösa arbetare från Skottland och Wales. I Sverige
känner sig oftast en industriarbetare, kanske mer av etikettshänsyn
än till följd av några inbitet hätska klasskampskänslor, hindrad att
Englands nya
underhus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
