Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Englands nya underhus - Jordbrukets nödläge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 587
George, som ej längre spelar första fiolen, ställes här inför
nödvändigheten att traktera nya, för honom till stor del obekanta instrument.
Till vilka ackommodationer denna situation kan komma att föranleda
den gamle förvandlingskonstnären, är ännu ovisst.
Under den depression, som rått de två sista åren, har
)rdbrukarnas betryck ej varit föremål för allmänt
intresse i lika hög grad som industriidkarnas. Börspapperens fallande
är en långt påtagligare och sensationellare anledning till klagomål
än brödsädens. Även de politiska förhållandena ha varit ägnade att
skaffa industriens och än mer arbetarnas önskemål större resonans
än jordbrukarnas. Regeringen har dock nu omsider funnit det
nödvändigt att göra något för dessa senare, och den 9 november
igångsattes enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t en sakkunnigutredning
för att undersöka den svenska spannmålsmarknadens nuvarande läge
samt, därest det funnes påkallat, föreslå åtgärder för ernående av
ökad avsättning av svensk brödsäd.
För att få en verklig föreställning om modernäringens ekonomiska
svårigheter måste man jämföra nuvarande spannmålspris med prisen
före kriget. Medelprisen år 1913 voro för svenskt vete 14: 23 och för
svensk råg 12: 82, allt per 100 kg. Under krigsåren stego dessa pris
betydligt, dock icke i samma grad som vissa industriprodukter. De
utgjorde under åren 1920 och 1921 för vete 55: 67 och 36: 84 samt
sjönko sedan i svindlande takt. I november 1922 stannade
noteringen vid 18: 15. Rågprisen ha under senare tid sjunkit från 38: —
resp. 37: 16 till 15:25. Denna prissänkning kompenseras ingalunda
av någon liknande reduktion av industriprodukter. Om man för att
finna en jämförelsepunkt med industrien följer prisen på svenskt
tackjärn, varav ju en massa maskiner, redskap m. m. är beroende, ser
man huru det utgjort i medeltal 93,3 kr. år 1913 pr 1,000 kg. samt
på sista tiden hållit sig mellan 130 och 140 kr. Från utgångsläget
tills nu har vetet stigit med 27 pr.ocent, rågen med 18 procent, men
tackjärnet med över 40 procent,
Att anföra flera siffror till illustration av lantbrukets betryckta
ställning vore här onödigt. Officiellt har behovet av något slags stöd
erkänts. Att detta dröjt så länge är nog delvis lantmännens egen
skuld. Utan ohövlighet kan man påstå, att deras förmåga att reda
upp de ekonomiska frågorna samt för sig själva och andra klarlägga
förutsättningarna för sin närings bestånd ingalunda står i jämnhöjd
med industriarbetarnas, ehuru underliga villomeningar nog frodas
även bland dessa. Valutadumping såsom orsak till den billiga
spannmålen från Förenta staterna är ett livligt gouterat argument
för de agrara önskemålen. Hotet att det svenska jordbruket —
betraktat som ett enhetligt näringsfång — måste »nedläggas» likaså.
Man synes föreställa sig, att detta hot kunde förverkligas på samma
sätt som när man slår igen en fabrik eller t. o. m. nedlägger en hel
industrigren. Men såsom redan lekmannen förstår och som
jordbrukarna borde klarare fasthålla, de olika brukningsdelarnas naturliga
40. Svensk Tidskrift
Jordbrukets
nödläge. ,-0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
